Författararkiv: asalauenstein

Ögonbryn

Han sa så, upprepade jag häpet. Du är läskig när du är arg. Och jag var ju inte ens upprörd!

Nä, sa kollegan P, problemet med dig är snarare att du är för snäll. Vi är bortskämda med det. Men du kanske höjde på ögonbrynet, det skulle räcka för att sätta skräck i mig i alla fall.

Det där meningsutbytet mindes jag när jag läste följande fantastiska citat av Lina Thomsgård i Elle:

Mitt beautymåste är ögonbrynssminkning. Jag är lagd åt det muntra hållet så om jag inte har några ögonbryn att rynka på tänker jag att folk ska tycka att jag är meningslös.

Jag som är både snäll och munter bör alltså vårda mina ögonbryn. Kommer väl aldrig upp i samma klass som Frida Kahlo men har uppenbarligen tillräckliga resurser för att hålla kollegorna på mattan åtminstone. Det känns ju lovande inför hösten!

Bildresultat för frida kahlo

En dam med sådana bågar muckar man inte med.

Ambitionsnivå

Så var det dethär med sommarläsning. Jodå, visst läser jag, betydligt fler böcker än annars. Och faktiskt också lite mer krävande. Just nu är det Karin Bojs bladvändare om vår europeiska familj som gäller. (Bland mycket annat förklarar hon att det bara är andra vågens immigranter från Syrien vi möter idag, den första vågen var den som gav oss jordbruket.) Efter det väntar en skildring från motsatta lägret, så att säga: Maja Hagermans berättelse om rasbiologen Herman Lundborg. Det borde väl räcka en vecka! Sedan får vi se. Fortsättning följer!

IMG_2234

 Jag låter inte Berglins trycka ner mig i skoskaften. En gång har jag i alla fall läst James Joyce.

De där intelligenta (2)

Det började med artikeln Intelligens – så vet du om du är drabbad. Smart och roligt skriven. SvD fortsätter nu sin serie om den laddade intelligensen med ett antal andra artiklar och jag blir lite fundersam. Det handlar om föreningen Mensa, om rädsla för könskrig och om bortslösad förmåga:

Man kan kanske tycka att intelligensens uppsidor borde vara uppenbara i alla tider och i alla sammanhang. Det vill säga: att intelligenta varelser ständigt gör en massa intelligenta saker med någon sorts automatik, och att de på så sätt ser till att sätta sina förnämliga hjärnor i nyttigt arbete. Men i så fall har man fel, skriver Jan Söderqvist och fortsätter med att slå fast att intelligensens enda funktion, alltså sett ur ett evolutionärt perspektiv, är att imponera på det motsatta könet.

Fan tro’t. Själv har jag alltid haft svårt för de intelligenta människor (och nu talar vi om traditionell intelligens, alltså höga resultat på IQ-tester) som sorterar in folk de möter i ”smarta” och ”övriga”. Att kvoteras in i en gemenskap enbart på grundval av intelligensnivå känns inte mycket bättre än att bli det på grund av kön. Vi är väl mer komplexa än så?

Hög intelligens behöver inte heller betyda att man är klok. Och kloka människor, är min erfarenhet, delar två drag som de (enbart) intelligenta ofta saknar: de kan genuint uppskatta många olika sällskap, och de har inte något behov av att bli bekräftade. Det är kanske därför det inte finns någon Mensa-liknande förening för dem?

Du hittar alla artiklar i serien här!

 

De där intelligenta (1)

Intelligens – så vet du om du är drabbad, är titeln på en artikel av Margit Richert i SvD.

Svär du som en borstbindare, är du konstant kåt, dricker du mycket och trivs bäst ensam? Då finns en stor risk att du tillhör de intelligentas skara, börjar hon och fortsätter med att referera innehållet i ett antal olika undersökningar som försöker slå fast vad som kännetecknar just intelligenta människor. Det är underhållande och, naturligtvis, intelligent läsning att hänga med i karakteriseringar av

en knarkande nattuggla med alkoholproblem och få vänner. En rejält neurotisk typ som gärna talar med sig själv, svär som en borstbindare och dessutom är konstant kåt. Men fram träder också en självdisciplinerad och målinriktad människa som älskar att läsa och grubblar mycket över själva tänkandet; en person med stor empatisk förmåga och stor nyfikenhet på sin omvärld.

svt-genikampen-2016-e04-ae4d_720x405

Fyra genier från SVT:s Genikampen förra sommaren. Fast texten handlar ju inte specifikt om dem så vi får kalla detta en genrebild.

Hennes beskrivning av just de sista två dragen fastnar jag särskilt för. Dels förmågan att klä sina tankar i ord som vilket får dem att framträda tydligare och gör dem möjliga att granska, förbättra och vidareutveckla. (Vissa tankar passar bättre att kläs i matematik, tänker jag mig, men annars är det samma sak.) Och dels nyfikenheten!

Att förstå hur saker fungerar ger nämligen beroendeframkallande små kickar som triggar hjärnan att leta efter fler. Vilket också är förklaringen till att ett av mina bästa festminnen är en timslång diskussion med en kompis kompis som förklarade oljegrusets olika aspekter. Vem hade kunnat tro att det finns en sådan fascinerande artskillnad mellan varm- och kallblandade vägbeläggningar? Ja, vem, frågar sig Margit Richert.

Vilket osökt får mig att för tredje gången på den här bloggen leta fram min absoluta favorit bland semesterbilder.

Semester

Det här är en av de sannaste bilder jag sett på länge. Den förklarar en hel del: det finns alltså människor som faktiskt bara… tittar? Utan att vare sig se eller tänka?

Vasas nya vagga

Som materialforskare blir man ganska snabbt tvungen att intressera sig för andra material än sitt eget. Och inte bara för materialet i sig utan även dess växelverkan med omgivningen. Kemi och fysik och biologi och matematik, tvärvetenskap när den är som bäst!

Ett riktigt favoritprojekt med ständigt nya ingångar är förstås skeppet Vasa. Stiftelsen för Strategisk Forskning stöttar sedan en tid ett projekt där en skräddarsydd vagga designas som ska avlasta trästrukturen från dess egen tyngd. Där ingår bland andra Sveriges Lantbruksuniversitet som kan det här med ek.

Ett extra plus för musiken i filmen! Suggestiva klanger med historiska referenser  och mycket cello förstås!

Jag har faktiskt tjugoåtta

instagram

Tur att jag har fyra barn. Som jämförelse startade dotterns kanin ett konto, lade ut fyra bilder och fick omgående dubbelt så många följare som jag. 

Vägra alternativa fakta!

Användningen av ”alternativa fakta” sprider sig sorgligt snabbt över världen. Inte bara i Vita Husets pressrum utan även i Europa. I Turkiet till exempel, där man bland annat slutar undervisa i evolutionsläran:

– Om våra elever inte har bakgrunden, den vetenskapliga kunskapen eller information nog att förstå debatten runt kontroversiella frågor, så utelämnar vi dem, säger Alpaslan Durmuş, ordförande för utbildningsdepartementet, rapporterar SVT nyheter.

Återstår bara att kraftfullt stödja motrörelsen! Bundsförvanter kan dyka upp på de mest oväntade ställen, som här i serierutorna i SvD häromdagen.

Alternativa fakta kopia

Lillens och Mias pappa vägrar att kapitulera för denna gräsliga trend. Heja!

Nytt från SWECAST

Ett nytt nyhetsbrev från Institutet är ute på webben! Läs här om nya kollegor ochspännande forskningsprojekt och ett njut av ett helt uppslag om vår verksamhet vid 3D-printern.

m.jpg

Hemma hos Harry

Så stod vi äntligen där! Dörrarna öppnades till Stora Salen och vi fick gå in på Hogwarts, alldeles på riktigt. En dryg timmes resa från centrala London ligger det, The Making of Harry Potter, inspelningsplatsen numera omgjord till museum.

WB huset

Ett besök här är helt klart värt både pengarna och besväret för små och stora Potterfans. Massor av info hittar man på hemsidan och recensioner finns det gott om på nätet. Själv fick jag goda tips av flera kollegor med barn i samma åldrar som mina och jag ska inte ge mig på någon allmän utvärdering här. Bara kommentera att det fanns gott om material på utställningen för oss som är lagda åt det tekniska hållet.

Skisser, ritningar, modeller i kartong, modeller i trä… och så förstås alla mekaniska, rörliga prylar som syns i bild i filmen. Gringotts-vagnen, Hagrids motorcykel, alla prylarna i Weaslys  kök. Mest imponerade blev vi nog av att porten i Hemligheternas kammare med de slingrande ormarna var på riktigt. Kanske blir somliga av oss rekvisitamakare på film när vi blir stora!

IMG_0416 kopia

Hursomhelst var det hela mycket lyckat. Vill någon göra ett återbesök säger jag inte nej.

 

Bloomsday och Internet

Jag missade Bloomsday i år. Igen. Nej, det är ingen dag jag brukar fira. Men en sak som jag har är stolt över att ha genomfört i mitt liv är att jag faktiskt har läst hela James Joyce’s roman Odysseus – alla 265 000 orden i Thomas Warburtons gamla översättning.

Bloomsday 2017 Joycesite

Det var hösten 1995. Jag var doktorand och mitt forskningprojekt tog mig till ett litet tyskt forskningsinstitut i en by bortom all ära och redlighet. Att vara där veckovis var inget nöje, för att underdriva. Samtliga medarbetare avskydde sitt arbete lika mycket som de baktalade sina chefer och klockan fyra varje eftermiddag var byggnaden tom. Att ingen ägnade en tanke åt vad den svenska gäststudenten skulle fylla ut sina kvällar och helger med var kanske inte så konstigt. Men inte desto mindre var jag tvungen att överleva perioden på något sätt.

Det här var alltså långt innan folk hade egna mobiltelefoner – jag hade aldrig hållit i en. Sms kallades fortfarande textmeddelanden och ansågs barnsligt. Internet var på gång men vi använde det mest till att mejla andra universitetsanställda på arbetstid. SvD provkörde dock sin nyhetssajt och där låg varje dag ett par huvudartiklar i textformat plus dagens Understreckare. Det nyhetsflödet tog max 20 minuter att scanna igenom. Sedan tjuvringde jag hem ett kort samtal på institutets fasta telefon (dyrt!!!) och därefter återstod fjorton timmar innan jag skulle få höra en mänsklig röst igen.

Egentligen såg jag det inte som något stort problem. Jag har alltid kunnat få timmarna att gå genom att läsa, helst romaner. Utmaningen var en annan. Hur skulle jag på flyget orka bära med mig böcker nog att räcka en hel månad?

Lösningen var Odysseus. Efter vad jag förstått borde den vara tuff nog! Jag köpte ett exemplar innan jag åkte och första kvällen satte jag igång. Tvärstopp! Vad i hela friden var detta? Jag begrep inte hur jag skulle attackera boken. Den fick vila en dag.

IMG_2180Nästa kväll framför SvD:s nätupplaga slog det mig att jag kunde söka hjälp på Internet. Googla hette det nog inte ännu – men sökmotorer fanns. Utan att veta att jag surfade för första gången fick jag napp på ”Robot Visdom Home Page” som gav mig en lång introduktion inklusive ett lässchema. Bingo! Bara att sätta igång. Tre veckor senare var jag igenom – och det närmaste jag varit den känslan sedan dess är när jag för första gången tagit mig igenom min femkilometers löparrunda på trettio minuter blankt.

”Robot Visdom Home Page” verkar finnas kvar någonstans där ute i ett webarkiv, men jag kommer inte åt den ursprungliga texten. Allt som allt känns det att det har gått några år sedan de där veckorna på institutet då det enda sättet att spara mina mikroskopbilder i tillräckligt hög upplösning var att bränna diabilder av dem. Hur jag sedan fick in dem i mitt avhandlingsmanus ett år senare har jag lyckligen glömt. Förmodligen med tejp.

Mer om bakgrunden till Bloomsday och James Joyce’s verk hittar du här: Bloomsday | The James Joyce Centre. En kortare introduktion ger NSD:s artikel Bloomsday – till minne av en bok få orkat läsa.