Kategoriarkiv: Kulturellt

Nytt från SWECAST

Nytt från Swerea SWECAST på webben igen!

Här kan du läsa om vad mina kollegor och jag håller på med. Nya projekt, 3D-mässa och mycket annat!

Och senast igår var vi på designgala i Stockholm.

Detta prestigefyllda designpris delades ut till välförtjänta pristagare i många kategorier på Kulturhuset i Stockholm. De vackra S:en är gjutna av återvunnet aluminium  i 3D-printade sandformar här på SWECAST och det är sällan vi tagit fram så vackra produkter! Igår så släppte hemlighetsmakeriet och alla S glimmade så vackert i spotlightskenet.

Mer om pristagarna och priset självt kan du läsa här. 

Annonser

Snart i Sverige!

Max Raabe, ja! Han kommer faktiskt till Sverige till hösten och det är ju bara att rekommendera ett konsertbesök. Kanske blir det lite modernare tongångar också?

Två favoriter till

Lite mer Max Raabe. Här har han åkt över Atlanten.

Gene Kelly håller väl ställningarna, men detta är en klar utmanare.

 

Personligen tycker jag sången vinner i dramatik när den framförs på tyska, som här!

Det perfekta ögonblicket

Max Raabe berättade jag om i julas. Nu har han kommit ut med ett nytt album som tackochlov finns på Spotify, och därmed även i ljudbilden här hemma.

Det är inte så lätt att beskriva hans ljudvärld. Mesta tiden turnerar han med sin Palast Orchester och förvaltar den säregna kulturskatt som är tysk populärmusik från 1920- och 1930-talen, men tänk Karl Gerhard, inte Zarah Leander. Klädd i frack, stift upper lip och glimten i ögat dompterar han både orkester och publik.

Att höra tydligt artikulerad tyska med denna vackra accent är en fröjd bara det! Och tack vare min energiska gymnasielärarinna hänger även jag med i svängarna.

Men däremellan gör han musik som väl bäst kan sammanfattas som tidlös.

Två små gåtor och ett stort grattis

Idag har jag fått svaret på två gåtor:

Varför min mobil lägger av när jag är ute på vinterpromenad.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-fungerar-inte-mobilen-i-kyla/

Och varför det var tårta på jobbet idag.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/smaland-firar-fossta-tossdan-i-mass/

Men gladast idag är vi för att min vän fysikern fått ett storartat gott betyg för sina insatser!

https://www.dn.se/nyheter/sverige/dns-maria-gunther-prisas-for-sin-vetenskapsjournalistik/

Ju mer vi läser hennes texter desto gladare blir vi att vi valde henne. Hon får oss att förstå forskning på ett bra sätt. Dessutom känner man instinktivt att hon är en person att lita på i en värld där det annars kan vara svårt att avgöra vilken forskning som är seriös, säger Karin Tengby, projektledare för stiftelseverksamheten på Kultur & Natur.  

Grattis, grattis, grattis! Du är värd en alldeles egen massipantåta såhär på fossta tossdan i mass!

 

Maxad julstämning

Malena Ernman fick frågan av SvD:s journalist vad hon hade på väggen när hon var tonåring.

– The King Singers. När jag var liten var det bara dom jag lyssnade på. Ingen annan kommer komma ikapp. 

Nu fick journalisten detdär om bakfoten förstås: The King’s Singers heter de, och gruppen bildades 1968 av studenter från King’s College, Cambridge. Medlemmarna har bytts ut efter hand men man har alltid behållit samma besättning, två countertenor, en tenor, två baryton och en bas. De sjunger julmusik så här års förstås och bättre än så låter aldrig engelska carols. Eller något annat lands julsånger heller för den delen.

Den enda julmusik du behöver i år.

 

Ljus i vårt hus

The Piano Guys är i full fart att skapa stämning även inför denna jul.

Och jag ska nog satsa några kronor på utebelysning i år.

‘Twas a few nights before Christmas and all through the street,
Not a creature was stirring except this piano geek;
The lights were all hung on the houses with care,
In hopes that Jon wouldn’t play piano there;

The people were nestled all snug in their beds,
While visions of cello music danced in their heads;
And Paul in his t-shirt and Al in his boots
Had just settled down for an all night video shoot.

When out in the street arose such a clatter,
People sprang from their beds to see what was the matter
Out the windows they watched, their phones they unlocked
Was this a dream or should they call the cops?

Jon sprang from his bench, running fast as he could,
As the neighborhood dogs barked (just as they should);
But we heard him exclaim, ere he ran out of sight,
HAPPY CHRISTMAS TO ALL, AND TO ALL A GOOD NIGHT!

Fråga Doktorn (35)

Jag fyndade en gjutjärnsplatta på auktion under semestern. Den är knappt en halvmeter hög och är dekorerad med någon typ av mytologiskt motiv. Men det är knappast en tavla, för det finns ingen upphängningsanordning. En god vän påstår att hon sett något liknande inmurat i väggen i ett äldre hus. Vad kan detta vara?

Jag gissar på din beskrivning att du har fått tag på en sättugnsplatta, och drar dessutom slutsatsen att du är bosatt i norra Sverige. Användningen av sättugnar har nämligen alltid varit geografiskt begränsad till våra sydligaste landskap med ett tydligt inflytande från Danmark, där ugnstypen var vanlig. Andra benämningar är biläggsugn eller järnkakelugn.

Bildresultat för sättugn huseby

Sättugnen blev populär i norra Europa på 1500-talet och var ett fiffigt sätt att samordna uppvärmningen av flera rum i bostaden. I köket fanns ”illaren”, en sorts eldningscentral varifrån man matade bränsle till kökets eldstad och bakugn, men också tvärs genom väggen till kammaren, in i sättugnen. Denna ugn fungerade helt enkelt som ett värmeelement och gav en behaglig temperatur i rummet utan att förorena med sot, aska och rök. I sin tidigaste form var den bara en utskjutande del av murstocken, som i ryska bondstugor, och så sent som på 1800-talet byggdes arbetarbostäderna vid Sandvikens Jernverk med ”tegelhög” i rummet intill köket. Mer effektivt var att använda trattformade kakelplattor som höll och fördelade värmen bättre. Nästa steg var att sätta in en gjutjärnsplatta i murstocken eftersom den mer snabbt och effektivt kunde sprida värme in i rummet

När efterfrågan på järnkanoner steg i religionskrigens Europa grundades styckebruk på löpande band. Då skapades möjligheten att framställa även andra gjutjärnsprodukter till rimligt pris, och sättugnshällar blev en riktig storsäljare. Tre sådana hällar monterades i fyrkant framför eldningsöppningen i väggen och ett gjutjärnslock avslutade konstruktionen. Eldningslucka behövdes ingen och inte heller skorstensrör, eftersom röken läckte tillbaka in i murstocken och gick ut den vägen.Bildresultat för sättugn huseby

Ett järnbruk som var välkänt för sina sättugnar (och kanoner) var Huseby bruk i norra Skåne, och det är därifrån ugnen på bilden är hämtad. (Som kuriosa kan nämnas att bruket under hela sin verksamhet uteslutande använde sjömalm som råvara till sin masugn.) Gjuteriet excellerade i att framställa dekorativa motiv med motiv från bibliska historien eller antik mytologi, och framåt 1700-talet blev heraldiskt framställda kungar och drottningar populära. Senare blev motiven lite mer sparsmakade och på bilden ser vi Karl X!V:s namnchiffer. Det är lätt att förstå att en sådan ugn var en riktig statussymbol och i bouppteckningar ser man att den ansågs lika värdefull som en ko eller häst. Det var till och med vanligt att hyra en ugn och på så sätt öka sitt anseende även man inte hade råd med hela investeringen.

Sättugnarna höll sig kvar i södra Sverige fram in på 1800-talet, men bruket spred sig aldrig norrut. När de energisnåla kakelugnarna dök upp blev de snabbt mer populära, och när effektiva fristående järnspisar och kaminer slog igenom upphörde tillverkningen av sättugnshällar helt. Den gamla konstruktionen med sättugnen integrerad i murstock och bakugn var platskrävande och många ugnar har rivits ut under 1900-talets renoveringar. Udda hällar finns därför ofta till försäljning till måttliga priser och utmaningen är väl att hitta en användning för dem, om man inte håller på att renovera en egen skånegård. Men de är fina och dekorativa historiska exempel på järngjutgods och jag hoppas att du vårdar din platta väl nu när du vet lite mer om bakgrunden!

Hemma hos Harry

Så stod vi äntligen där! Dörrarna öppnades till Stora Salen och vi fick gå in på Hogwarts, alldeles på riktigt. En dryg timmes resa från centrala London ligger det, The Making of Harry Potter, inspelningsplatsen numera omgjord till museum.

WB huset

Ett besök här är helt klart värt både pengarna och besväret för små och stora Potterfans. Massor av info hittar man på hemsidan och recensioner finns det gott om på nätet. Själv fick jag goda tips av flera kollegor med barn i samma åldrar som mina och jag ska inte ge mig på någon allmän utvärdering här. Bara kommentera att det fanns gott om material på utställningen för oss som är lagda åt det tekniska hållet.

Skisser, ritningar, modeller i kartong, modeller i trä… och så förstås alla mekaniska, rörliga prylar som syns i bild i filmen. Gringotts-vagnen, Hagrids motorcykel, alla prylarna i Weaslys  kök. Mest imponerade blev vi nog av att porten i Hemligheternas kammare med de slingrande ormarna var på riktigt. Kanske blir somliga av oss rekvisitamakare på film när vi blir stora!

IMG_0416 kopia

Hursomhelst var det hela mycket lyckat. Vill någon göra ett återbesök säger jag inte nej.

 

Bloomsday och Internet

Jag missade Bloomsday i år. Igen. Nej, det är ingen dag jag brukar fira. Men en sak som jag har är stolt över att ha genomfört i mitt liv är att jag faktiskt har läst hela James Joyce’s roman Odysseus – alla 265 000 orden i Thomas Warburtons gamla översättning.

Bloomsday 2017 Joycesite

Det var hösten 1995. Jag var doktorand och mitt forskningprojekt tog mig till ett litet tyskt forskningsinstitut i en by bortom all ära och redlighet. Att vara där veckovis var inget nöje, för att underdriva. Samtliga medarbetare avskydde sitt arbete lika mycket som de baktalade sina chefer och klockan fyra varje eftermiddag var byggnaden tom. Att ingen ägnade en tanke åt vad den svenska gäststudenten skulle fylla ut sina kvällar och helger med var kanske inte så konstigt. Men inte desto mindre var jag tvungen att överleva perioden på något sätt.

Det här var alltså långt innan folk hade egna mobiltelefoner – jag hade aldrig hållit i en. Sms kallades fortfarande textmeddelanden och ansågs barnsligt. Internet var på gång men vi använde det mest till att mejla andra universitetsanställda på arbetstid. SvD provkörde dock sin nyhetssajt och där låg varje dag ett par huvudartiklar i textformat plus dagens Understreckare. Det nyhetsflödet tog max 20 minuter att scanna igenom. Sedan tjuvringde jag hem ett kort samtal på institutets fasta telefon (dyrt!!!) och därefter återstod fjorton timmar innan jag skulle få höra en mänsklig röst igen.

Egentligen såg jag det inte som något stort problem. Jag har alltid kunnat få timmarna att gå genom att läsa, helst romaner. Utmaningen var en annan. Hur skulle jag på flyget orka bära med mig böcker nog att räcka en hel månad?

Lösningen var Odysseus. Efter vad jag förstått borde den vara tuff nog! Jag köpte ett exemplar innan jag åkte och första kvällen satte jag igång. Tvärstopp! Vad i hela friden var detta? Jag begrep inte hur jag skulle attackera boken. Den fick vila en dag.

IMG_2180Nästa kväll framför SvD:s nätupplaga slog det mig att jag kunde söka hjälp på Internet. Googla hette det nog inte ännu – men sökmotorer fanns. Utan att veta att jag surfade för första gången fick jag napp på ”Robot Visdom Home Page” som gav mig en lång introduktion inklusive ett lässchema. Bingo! Bara att sätta igång. Tre veckor senare var jag igenom – och det närmaste jag varit den känslan sedan dess är när jag för första gången tagit mig igenom min femkilometers löparrunda på trettio minuter blankt.

”Robot Visdom Home Page” verkar finnas kvar någonstans där ute i ett webarkiv, men jag kommer inte åt den ursprungliga texten. Allt som allt känns det att det har gått några år sedan de där veckorna på institutet då det enda sättet att spara mina mikroskopbilder i tillräckligt hög upplösning var att bränna diabilder av dem. Hur jag sedan fick in dem i mitt avhandlingsmanus ett år senare har jag lyckligen glömt. Förmodligen med tejp.

Mer om bakgrunden till Bloomsday och James Joyce’s verk hittar du här: Bloomsday | The James Joyce Centre. En kortare introduktion ger NSD:s artikel Bloomsday – till minne av en bok få orkat läsa.