Kategoriarkiv: Personligt

I takt med Berglins, igen

IMG_2917.JPG

Äntligen är mitt altanbygge igång! Två somrar med lastpallar har jag haft och det gick bra det också. Men nu är tiden inne att få det hela permanentat: mitt behov av att sitta på trappen med kaffet i första morgonsolen. Eller dröja i vilstolen under kvällssolen snett genom trädkronan och spana på koltrasten.

Och som alltid finner jag att både jag och hela tidsandan ryms i Berglins betraktelser.

skc3a4rmavbild-2018-05-06-kl-21-56-49.png

Försök förklara det för gästande holländare och kineser, den som kan!

Annonser

Två små gåtor och ett stort grattis

Idag har jag fått svaret på två gåtor:

Varför min mobil lägger av när jag är ute på vinterpromenad.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-fungerar-inte-mobilen-i-kyla/

Och varför det var tårta på jobbet idag.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/smaland-firar-fossta-tossdan-i-mass/

Men gladast idag är vi för att min vän fysikern fått ett storartat gott betyg för sina insatser!

https://www.dn.se/nyheter/sverige/dns-maria-gunther-prisas-for-sin-vetenskapsjournalistik/

Ju mer vi läser hennes texter desto gladare blir vi att vi valde henne. Hon får oss att förstå forskning på ett bra sätt. Dessutom känner man instinktivt att hon är en person att lita på i en värld där det annars kan vara svårt att avgöra vilken forskning som är seriös, säger Karin Tengby, projektledare för stiftelseverksamheten på Kultur & Natur.  

Grattis, grattis, grattis! Du är värd en alldeles egen massipantåta såhär på fossta tossdan i mass!

 

Spinn, spinn…

Jag vet inte om det är fånigt eller genialiskt. Men som materialforskare blir jag ändå lycklig av den här samlingen leksakssnurror. För vuxna förstås. Pedagogiskt visas ett stort antal metaller och legeringar med suggestiva beskrivningar av varje snurras färg och egenskaper. Till och med gjutjärn finns med:

The medieval classic stands out due to its industrial grey look that becomes darker with time. Grey Cast iron has a porous surface that makes this top easier to hold and spin.

En sorts materialpoesi, om man så vill! Och korrekt i alla detaljer, såvitt jag kan se.

Film finns det också: snurrans födelse. Sällan har en CNC-operation framställts så… Oscarsvinnande. Klart att jag gärna skulle ha dem allihop på skrivbordet. Om inte annat för att få känna mig som Leonardo DiCaprio ett ögonblick.

 

Sista doktorsfrågan

Ur branschtidningen Gjuteriet, sista numret 2017:

Stämmer det att detta är den sista Fråga Doktorn du skriver här i Gjuteriet?

Ja, så är det. Allt har sin tid och efter drygt fem år är det dags att stänga frågelådan för denna gång. Men det har varit mycket roligt att få medverka så flitigt i detta forum – har jag räknat rätt blir det här mitt fyrtionde inlägg! Inget av detta hade blivit av utan alla läsare som ställt så många kluriga frågor under åren. Tack vare er har jag fått anledning att fördjupa mig i de mest skilda områden och sprida kunskapen vidare på ett sätt som jag hoppas varit lätt att ta till sig.

Frågorna har också ofta lett till vidare insikter om hur olika material och processer hänger ihop och hur mänskliga behov, tekniska framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen samspelar i stort och smått. Ett exempel är hur synen på och användningen av gjutjärn som byggnadsmaterial ändrats genom åren, från eufori till katastrof och tillbaka igen. Ett annat varför man trots en enorm materialteknisk och konstnärlig utveckling genom århundradena envist framhärdar i att brons och inget annat är det rätta materialet för en staty.

Hur kom det sig att du började svara på frågor i Gjuteriet?

Jag var alldeles nyanställd när en av kollegorna kom in och undrade om det stämde att jag hade disputerat, vilket jag inte kunde förneka. Bra, sa han, då får du svara på nästa doktorsfråga, för vi turas om. Vi var fyra doktorer anställda på SWECAST så jag tänkte att jag bara behövde ta två frågor om året och det kändes överkomligt. Men märkligt nog fortsatte det att alltid vara min tur efter det… Detta första inlägg svarade på varför det heter ”kokill” och ”flaska” och det blev en språkhistorisk utredning med citat från en av mina favoritromaner. Ett udda inslag i tidningen men redaktören var nöjd.

Och varför fortsatte du?

För att det har varit så roligt! Doktorsfrågan är en naturlig fortsättning på de smått absurda diskussioner som kan utvecklas kring fikabordet här på SWECAST en vanlig eftermiddag. Många kollegor bidrar med sina erfarenheter och uppslag, och frågeställningen växer i alla riktningar. Svaret är sällan helt akademiskt men alltid allmänbildande. Jag vill också nämna Gjuteriets olika redaktörer som alltid visat stort intresse för frågespalten och gett mig uppmuntran, feedback på språk, innehåll och nivå, och inte minst en hälsosam respekt för deadlines.

Vilken är den märkligaste frågan du har svarat på?

Mannen som ville gjuta en stor gong-gong av järnpulver från en meteorit. Jag vet inte om han hittade ett lämpligt gjuteri till slut, men det hade definitivt varit möjligt. Annars kan den mest harmlösa fråga rymma en hel värld av associationer och leda långt utöver vad frågeställaren egentligen tänkt sig. Ett biobesök i jultid resulterade i oanade kopplingar mellan amerikansk guldsmedspraxis och europeiska dvärgars snålhet medan en fråga om världsrekord för gjutgods ledde till filosofiska funderingars om gjutningens innersta väsen.

Och vilken har varit svårast?

Knepigast är förstås att gå utanför sitt specialområde. I en fråga om blygjutning har jag senare förstått att jag slirade lite på fakta och när det frågades om gjutna mynt fick jag ta mig ända till Myntmuseet i Stockholm för att forska vidare. Som läsarna av denna spalt har märkt rör jag mig helst bland olika metalliska material och gärna med en historisk tillbakablick. Stål kan jag bäst men tack vare frågor om gjutjärn, aluminium och andra legeringar har jag fått anledning att intervjua kunniga kollegor och lära mig mycket själv.

Har det blivit riktigt fel någon gång?

Jag blandade ihop magnetit och hematit och då klagade ni läsare. Det var riktigt pinsamt, trots att det hade sin förklaring…

Vilket är Doktorns eget specialistområde?

Min doktorsavhandling skrev jag en gång i tiden om elektriskt ledande polymermaterial som var tänkta att användas i bilbatterier. Långt från gjutning kan tyckas men min fascination för material och tillverkningsprocesser föddes redan där och den har jag burit med mig sedan dess. Jag har också hunnit undervisa en del på olika nivåer. Innan jag kom till SWECAST arbetade jag i stålbranschen så gjutstål är väl min hemmaplan. Men för närvarande arbetar jag huvudsakligen med test- och demonstrationsverksamheten på SWECAST .

Har du någon egen hjärtefråga?

Att alla gjutare ska lära sig stava rätt. Gjuta-göt-gjutit, cast-cast-cast ska det vara och inget annat.

Vad vill du skicka med dina läsare inför framtiden?

Sluta aldrig att ställa dina frågor. Det finns alltid någon som är beredd att plocka upp tråden och nysta vidare.

Ögonbryn

Han sa så, upprepade jag häpet. Du är läskig när du är arg. Och jag var ju inte ens upprörd!

Nä, sa kollegan P, problemet med dig är snarare att du är för snäll. Vi är bortskämda med det. Men du kanske höjde på ögonbrynet, det skulle räcka för att sätta skräck i mig i alla fall.

Det där meningsutbytet mindes jag när jag läste följande fantastiska citat av Lina Thomsgård i Elle:

Mitt beautymåste är ögonbrynssminkning. Jag är lagd åt det muntra hållet så om jag inte har några ögonbryn att rynka på tänker jag att folk ska tycka att jag är meningslös.

Jag som är både snäll och munter bör alltså vårda mina ögonbryn. Kommer väl aldrig upp i samma klass som Frida Kahlo men har uppenbarligen tillräckliga resurser för att hålla kollegorna på mattan åtminstone. Det känns ju lovande inför hösten!

Bildresultat för frida kahlo

En dam med sådana bågar muckar man inte med.

Jag har faktiskt tjugoåtta

instagram

Tur att jag har fyra barn. Som jämförelse startade dotterns kanin ett konto, lade ut fyra bilder och fick omgående dubbelt så många följare som jag. 

Hemma hos Harry

Så stod vi äntligen där! Dörrarna öppnades till Stora Salen och vi fick gå in på Hogwarts, alldeles på riktigt. En dryg timmes resa från centrala London ligger det, The Making of Harry Potter, inspelningsplatsen numera omgjord till museum.

WB huset

Ett besök här är helt klart värt både pengarna och besväret för små och stora Potterfans. Massor av info hittar man på hemsidan och recensioner finns det gott om på nätet. Själv fick jag goda tips av flera kollegor med barn i samma åldrar som mina och jag ska inte ge mig på någon allmän utvärdering här. Bara kommentera att det fanns gott om material på utställningen för oss som är lagda åt det tekniska hållet.

Skisser, ritningar, modeller i kartong, modeller i trä… och så förstås alla mekaniska, rörliga prylar som syns i bild i filmen. Gringotts-vagnen, Hagrids motorcykel, alla prylarna i Weaslys  kök. Mest imponerade blev vi nog av att porten i Hemligheternas kammare med de slingrande ormarna var på riktigt. Kanske blir somliga av oss rekvisitamakare på film när vi blir stora!

IMG_0416 kopia

Hursomhelst var det hela mycket lyckat. Vill någon göra ett återbesök säger jag inte nej.

 

Pingstmusik

Pingstdagen har också sin musik! Roligast för cellisten är förstås sopranarian ur Bachs kantat BWV 68, Mein glättiges Herze. Extra trevligt att musicera tillsammans med en trevlig sångerska, som här i Köthen:

Ännu bättre var det när jag spelade cellostämman på en konsert 1999 i Hofors kyrka. Då hoppade A in med kort varsel och sjöng arian med bravur, och det var inte bara musiken vi hade gemensamt, visade det sig snart. Det blev åtskilliga mil av gemensamma barnvagnspromenader och otaliga hektoliter avnjutet kaffe genom åren. Och en hel del musik, förstås. Så det var ju tur att allas vår Queen of Fika hade en lucka i kalendern den där dagen!

Vid kaffeautomaten

Ibland, sa kollegan N, undrar jag hur det känns att vara kvinna.

Jaha? sa vi. Tre kvinnor kring fikabordet så det var rätt hög procent.

Jo, när frugan vill ha hjälp att öppna marmeladburken. Det är ju ingen match för mig. Lyfta saker och sånt. Men ni kvinnor, ni lever ju i en värld där allt är för stort och för tungt och för brett…

Vi hittar på andra sätt, sa kollegan M. Uppfinner burköppnare och lyfthjälpmedel och höga klackar.

 

dscn0225.jpg

Denna fikadiskussion kom jag att tänka på idag i trädgården. Har fått några överblivna kalkstensplattor av grannen och de skulle passa fint som stöd för blommorna i slänten, tänkte jag. Så jag grävde och fixade och skulle sedan lyfta dem på plats.

Jaha.

Inte en chans att lyfta. Men jag mindes min tid som postbud, hur jag i brist på muskelstyrka lärde mig att hasa och dra och välta paketen dit de skulle. Och idag visade jag att en spade som hävstång plus en dos Newtonsk fysik kompenserar rätt bra.