Etikettarkiv: gjutjärn

Fråga Doktorn (35)

Jag fyndade en gjutjärnsplatta på auktion under semestern. Den är knappt en halvmeter hög och är dekorerad med någon typ av mytologiskt motiv. Men det är knappast en tavla, för det finns ingen upphängningsanordning. En god vän påstår att hon sett något liknande inmurat i väggen i ett äldre hus. Vad kan detta vara?

Jag gissar på din beskrivning att du har fått tag på en sättugnsplatta, och drar dessutom slutsatsen att du är bosatt i norra Sverige. Användningen av sättugnar har nämligen alltid varit geografiskt begränsad till våra sydligaste landskap med ett tydligt inflytande från Danmark, där ugnstypen var vanlig. Andra benämningar är biläggsugn eller järnkakelugn.

Bildresultat för sättugn huseby

Sättugnen blev populär i norra Europa på 1500-talet och var ett fiffigt sätt att samordna uppvärmningen av flera rum i bostaden. I köket fanns ”illaren”, en sorts eldningscentral varifrån man matade bränsle till kökets eldstad och bakugn, men också tvärs genom väggen till kammaren, in i sättugnen. Denna ugn fungerade helt enkelt som ett värmeelement och gav en behaglig temperatur i rummet utan att förorena med sot, aska och rök. I sin tidigaste form var den bara en utskjutande del av murstocken, som i ryska bondstugor, och så sent som på 1800-talet byggdes arbetarbostäderna vid Sandvikens Jernverk med ”tegelhög” i rummet intill köket. Mer effektivt var att använda trattformade kakelplattor som höll och fördelade värmen bättre. Nästa steg var att sätta in en gjutjärnsplatta i murstocken eftersom den mer snabbt och effektivt kunde sprida värme in i rummet

När efterfrågan på järnkanoner steg i religionskrigens Europa grundades styckebruk på löpande band. Då skapades möjligheten att framställa även andra gjutjärnsprodukter till rimligt pris, och sättugnshällar blev en riktig storsäljare. Tre sådana hällar monterades i fyrkant framför eldningsöppningen i väggen och ett gjutjärnslock avslutade konstruktionen. Eldningslucka behövdes ingen och inte heller skorstensrör, eftersom röken läckte tillbaka in i murstocken och gick ut den vägen.Bildresultat för sättugn huseby

Ett järnbruk som var välkänt för sina sättugnar (och kanoner) var Huseby bruk i norra Skåne, och det är därifrån ugnen på bilden är hämtad. (Som kuriosa kan nämnas att bruket under hela sin verksamhet uteslutande använde sjömalm som råvara till sin masugn.) Gjuteriet excellerade i att framställa dekorativa motiv med motiv från bibliska historien eller antik mytologi, och framåt 1700-talet blev heraldiskt framställda kungar och drottningar populära. Senare blev motiven lite mer sparsmakade och på bilden ser vi Karl X!V:s namnchiffer. Det är lätt att förstå att en sådan ugn var en riktig statussymbol och i bouppteckningar ser man att den ansågs lika värdefull som en ko eller häst. Det var till och med vanligt att hyra en ugn och på så sätt öka sitt anseende även man inte hade råd med hela investeringen.

Sättugnarna höll sig kvar i södra Sverige fram in på 1800-talet, men bruket spred sig aldrig norrut. När de energisnåla kakelugnarna dök upp blev de snabbt mer populära, och när effektiva fristående järnspisar och kaminer slog igenom upphörde tillverkningen av sättugnshällar helt. Den gamla konstruktionen med sättugnen integrerad i murstock och bakugn var platskrävande och många ugnar har rivits ut under 1900-talets renoveringar. Udda hällar finns därför ofta till försäljning till måttliga priser och utmaningen är väl att hitta en användning för dem, om man inte håller på att renovera en egen skånegård. Men de är fina och dekorativa historiska exempel på järngjutgods och jag hoppas att du vårdar din platta väl nu när du vet lite mer om bakgrunden!

Annonser

Smarta material i allmänhetens tjänst

Nästan allt vi gör på institutet är spännande, även om mycket av det ger ett lätt nördigt intryck så fort vi pratar med utomstående. Men ibland skjuter ett pressmeddelande iväg som en raket och vi ser hur det regnar stjärnor!

spar

Foto av Rickard Wiksén, som kör spårgående grävmaskin. Jag har lånat bilden härifrån.

Kollegan L fick således chans att förklara hur smarta gjutna material kan få praktiska tillämpningar

SVT Nyheter Jönköping – 12 jan 21.46 | SVT Play

Mer om samma projekt berättar kollegan R i Ny Teknik.

Enkelt beskrivet handlar det om sensorer i form av en slags trådar som gjuts in i metallen. De kan detektera fysikaliska storheter som temperatur, vibrationer, spänningar och tryck, och därmed varna när risken för rälsbrott och andra skador blivit för stor.

Läs hela artikeln här!

 

Fråga Doktorn (30)

Jag har fått veta att jag har lågt blodvärde, alltså lider av järnbrist, vilket är ganska komiskt med tanke på att jag är gjuteriarbetare. Men hur långsökt är det egentligen att försöka höja blodvärdet genom att få i sig en järntacka? / Anemisk

cast-iron-646708_960_720Kära Anemisk!

Visst skrattar man åt tanken du skulle tugga i dig tackjärn – till att börja med skulle tänder och matstrupe ta stryk. Det järn kroppen behöver är inte heller den metalliska varianten utan den som är kemiskt upplöst, alltså ett järnsalt av någon form. Möjligen kunde du svälja ett par mycket små exemplar hela och låta magsyran bryta ner dem kemiskt, men med tanke på att den processen utvecklar både vätgas och värme känns det inte som något att rekommendera. Att äta rost vore mindre riskfyllt men ganska meningslöst, eftersom järnet i rost redan har oxiderat för mycket och inte längre kan tas upp av kroppen.

En vuxen människas kropp innehåller knappt fem gram järn vilket inte låter så mycket. Men svårigheten ligger i att få kroppen att behålla det järn man stoppar i sig. I genomsnitt behåller vi mindre än tio procent av det järn som finns i maten vi äter. Det förbrukas sedan i rask takt och lämnar kroppen, vilket innebär att en vuxen människa behöver tillföra drygt 10 mg per dygn, kvinnor mer än män.

hemDen järnförening som är överlägset lättast för människokroppen att ta upp är hemjärn, där järnet omges av en kemisk ring bestående av kol, syre och kväve. I denna form finns järn som hemoglobin i vårt blod och samma molekyler hittar man i till exempel blodmat och rött kött. Faktiskt är det järnet som ger blodet smak, orsakat av kemiska reaktioner mellan järnsalt och fettämnen på huden. Som kuriosa är det samma typ av ämnen som ger den karakteristiska metalldoften när svettiga fingrar hanterar järn, koppar eller mässing. Vår förmåga att känna smak och lukt av metaller lär vara en evolutionär fördel, förmågan att kunna lukta sig till blod.

encebolladogdeI vissa fall används metalliskt järn som kosttillskott. Sedan gammalt berikas siktat vetemjöl med ferrum reductum, ett finkornigt, poröst järnpulver. Järnet förändras dock kemiskt vid bakningen till nyttiga järnsalter. På samma sätt rekommenderar dietister ofta gjutjärnsgrytor för matlagning med baktanken att syran i maten ska lösa upp metallen. Även vegetabiliska kosttillskott innehåller salter som järnglukonat och järnsulfat. Kroppen har dock svårare att ta upp det här järnet så det behövs ofta upp till fem gånger så hög dos för att ge samma effekt som om man hade ätit lever eller blodpudding. Då kan det vara bra att veta att C-vitamin förbättrar upptaget medan ägg, mjölk, kaffe och te tyvärr ger motsatt verkan. Äter du järntabletter är det alltså mindre klokt att inta dem till frukost.

Att järn eller rost i maten skulle orsaka stelkramp är ett missförstånd som hänger ihop med rädslan för att skada sig på smutsiga, rostiga konservburkar eller gamla spikar. Det är däremot sant att överdriven konsumtion av järn i form av till exempel kosttillskott är skadligt och kan leda till tarmskador. Dödlig dos lär vara 200 mg per kilo kroppsvikt, vilket i mitt eget fall med ett tioprocentigt upptag skulle motsvara en liten järnten på drygt 10 gram. Att få samma mängd i huvudet skulle endast ge en ordentlig bula. Så gör som jag i fortsättningen – håll munnen stängd medan du arbetar…

Bildgåta

Var i Sverige kan man tillbringa en semester och hitta denna fantastiska samling kaminer, spisar och ugnar?

Nej, inte på något industrimuseum. Ledtråden är Plupp, som sitter på kaminen längst ner till vänster. Det syns lång väg att vi är i fjällen, närmare bestämt på Saltoluokta fjällstation vid Stora Sjöfallet, mitt emellan Sarek och Kebnekaise. Ett par av exemplaren är utan tvivel i bruk vintertid, även om de alla fick vila under sommaren. Kaminerna hittade jag i olika rum i huvudbyggnaden medan Husqvarna-spisarna i fint skick gör tjänst i de mindre stugorna.IMG_1400

Den sista ugnen går jag däremot bet på. Den liknar visserligen våra behandlingsugnar hemma i gjuteriet, men några dragprovstavar i aluminium tror jag inte har passerat fjällstationen. Så något annat användningsområde måste det ha varit. Men vad?

Nu var det inte för ugnarnas skull jag egentligen tog mig dit, utan för naturen, förstås. Redan på väg till frukost öppnade sig utsikten.

IMG_1395 kopia

Inte kan man tillverka armband i gjutjärn… eller?

Här är ytterligare en film från Scanias armbandsprojekt som vi fick förtroendet att medverka i.

Lite roligt är det att minst hälften av alla ”det går aldrig” som räknas upp i filmen fick de höra av… mig. Men det fungerade ju alldeles utmärkt!

Mer om projektet kan du läsa här på Scanias hemsida och armbandet går faktiskt att beställa i Scanias webshop. Och visst är det snyggt!

Doktorns återkomst

Tillbaka vid kaffeautomaten igen! Våren var hektisk på Institutet men ett antal soliga semesterveckor ger nya perspektiv på arbetet och nu känns det helt rätt att vara tillbaka igen.

I postfacket låg det en överraskning: ett klockarmband. Och inte vilket armband som helst, nej, materialet var tillverkat i vårt eget gjuteri av nedsmälta delar från en Scania V8-motor. Vi gjorde vår del i detta tidigt under våren och det var fantastiskt att få hålla i slutresultatet.

Du ser mina gjutarkollegor där i mittensekvensen. Sällan har vårt försöksgjuteri varit så till sin fördel som i denna film…

På jobbet

En av kollegorna tipsade mig om en läsvärd artikel i SvD med anledning av mina  nya arbetsuppgifter. Frågan som ställs är hur man skapar ett perfekt team. Svaret tog forskarna fem år att formulera.

Efter fem år föll polletten ner. Det handlade om hur människorna behandlade varandra inom kollektivet. Allt kokade ner till två avgörande normer. Det ena var att samtliga i stjärngrupperna pratade ungefär lika mycket. Det fanns en oräddhet för att göra sin röst hörd. […] Det andra var en var en sorts social känslighet inom teamet. Man märkte snabbt om en kollega var orolig eller olycklig – och man respekterade varandras humörsvängningar. 

Det där ska jag ta till mig under de närmaste veckorna. Det har blivit ovanligt mycket jobb sista tiden och det beror på att vi har organiserat om rätt rejält på Institutet. Hela försöksverksamheten med gjuteri, 3D-skrivare och sandlab har samlats till en ny enhet, Casting Demonstration Centre. Jag har fått förtroendet att leda den verksamheten med sju medarbetare och det känns fantastiskt. För är det något jag brinner för så är det att medverka till att forskningsresultat kan visas upp och omsättas i praktiken. Nu har vi möjlighet att göra det i stor skala!

Lite kan du läsa om satsningen här och här  men det kommer definitivt mera!

 

Gjutet i Palmhuset

Tillbaka i Göteborg vilade vi en stund i Palmhuset på en bänk som stod till tjänst mellan palmerna. Konstaterade att det inte var gjutjärn – och modellen kändes bekant. Var det Byarums bruk? Jodå, hemma vid datorn kunde vi få det bekräftat:

IMG_1084 IMG_1080

Den första världsutställningen ägde rum i London 1851. En utställning som har gått till historien, inte minst genom Joseph Paxtons ”Crystal Palace” som fungerade som utställningshall. Många nya produkter mötte under utställningen för första gången en större publik. Bland nyheterna återfanns ormbunkssoffan, som snabbt blev populär och ett vanligt inslag i engelska parker och trädgårdar. Modellen spreds också till andra länder och snart hade flera svenska gjuterier ormbunkssoffan på sitt tillverkningsprogram. Av dessa återstår idag bara Byarums Bruk, läser man på gjuteriets hemsida.

Extra roligt med kopplingen till själva byggnaden eftersom själva Palmhuset är så tydligt inspirerat av Crystal Palace. Byggnaden är härligt historisk, ogenerat artonhundratal med allt i gjutjärn (utom sofforna, som numera alltså tillverkas i aluminium) och nedslitet i generationer. Mitt i detta ett bevattningssystem i original, rörledningar, vridhjul och spakar i värsta steampunk-stil. Besök rekommenderas!

IMG_1092

Gjuteriet på nätet

Hurra! Nu finns tidningen Gjuteriet äntligen på nätet.

Läs senaste numret här!

Titta särskilt på artikeln om 3D-printern på sidorna 14-18 och förstås Fråga Doktorn på sidan 56.  Sedan har vi en platsannons på sidan 11 – nya sökande välkomna förstås. Ytterligare intressant läsning hittar du på sidorna 20-23 där vår koncern-VD Göran Carlsson berättar om Swereas framtidsstudie om kommande trender inom svensk industri. En sammanfattning av den rapporten hittar du länken till här.

gubbar

Nu även med kvinnliga gjutare på omslaget.

Ser fram emot fler kollegor

Vi utökar på institutet! Nu är det ett par forskningstjänster ute. Inte på det allra, allra roligaste jobbet – det har ju jag – men väldigt nära. Två materialspecialister, en på gjutjärn och en på aluminium. Massor av spännande projekt på gång, och rolig utrustning att leka med. Och trevliga kollegor förstås, vid den där kaffeautomaten, ni vet.

Läs mer här – Materialspecialister inom aluminium och gjutjärn – Swerea – och skicka in din ansökan!