Etikettarkiv: Gjutning

Kvinnliga förebilder i lokalpressen

IGE Day 2018 i Jönköping uppmärksammades även av lokalpressen.

Ingenjörer kan ju göra olika saker men alla jobbar ju egentligen med att lösa problem och det tycker jag verkar kul, citeras Alice Ekblad i artikeln. Jag har ju en framtidsvision om att jag vill förändra världen halvt, iallafall för någon, säger hon.

Hela artikeln kan du läsa här:

https://www.jnytt.se/article/sa-lockas-tjejer-till-ingenjorsyrket/

Annonser

Ingenjörer ut i etern

Idag var det dags för IGE-dagen: Introduce a Girl to Engineering!IMG_0400

Initiativet kommer från Womengineer och syftar till att intressera fler tjejer i åldern 12-18 år för ingenjörsyrket. Just idag har enligt uppgift 8000 tekniktjejer besökt olika företag runt om i landet och träffat kvinnliga ingenjörer som berättat om sitt arbete. Bland dem kollegan Mahsa och jag, som fick visa upp gjuteri, sandlab och 3D-printer. Och där dök även en reporter från P4 Jönköping upp. Hur det sedan gick kan du höra här:
Inslaget från SWECAST sändes alltså idag den 23 mars. Det börjar vid 2:53:00 och fortsätter efter nyheterna.

Nya kollegan kämpar på

Fortsatt full fart på jobbet! Nu har roboten lärt sig plocka upp printade delar ur sanden också. Men vi släpper inte in hen i själva 3D-skrivaren ännu.

Just de här delarna är ritade av Carljohan Johansson, och det är också han som satt ihop filmen. Tack för det!

Öppet hus!

Swerea Swecast

Den 12 april är det dags: Öppet hus på Swerea SWECAST i Jönköping!

Vi ska gjuta & printa & simulera & prata & berätta om vadvi håller på med på dagarna. Och vi bjuder på lunch! Och kommer att ha väldigt, väldigt trevligt!

https://www.swerea.se/swecastdagen

Välkommen!

 

Nyaste nytt från SWECAST

Nytt från SWECAST kunde du tidigare läsa i tidningen Gjuteriet. Numera är detta en fristående bilaga och varje nummer ligger ute på nätet. Just nu kan du läsa om ett nyligen avslutat projekt där jag varit involverad tillsammans med kollegan Johan här till höger, men också om mycket annat som händer på företaget just nu. Bland annat en presentation av nyaste kollegan Olof, 3D-tekniker sedan ett par veckor. Länk hittar du här:

Nytt från Swerea SWECAST

Sista doktorsfrågan

Ur branschtidningen Gjuteriet, sista numret 2017:

Stämmer det att detta är den sista Fråga Doktorn du skriver här i Gjuteriet?

Ja, så är det. Allt har sin tid och efter drygt fem år är det dags att stänga frågelådan för denna gång. Men det har varit mycket roligt att få medverka så flitigt i detta forum – har jag räknat rätt blir det här mitt fyrtionde inlägg! Inget av detta hade blivit av utan alla läsare som ställt så många kluriga frågor under åren. Tack vare er har jag fått anledning att fördjupa mig i de mest skilda områden och sprida kunskapen vidare på ett sätt som jag hoppas varit lätt att ta till sig.

Frågorna har också ofta lett till vidare insikter om hur olika material och processer hänger ihop och hur mänskliga behov, tekniska framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen samspelar i stort och smått. Ett exempel är hur synen på och användningen av gjutjärn som byggnadsmaterial ändrats genom åren, från eufori till katastrof och tillbaka igen. Ett annat varför man trots en enorm materialteknisk och konstnärlig utveckling genom århundradena envist framhärdar i att brons och inget annat är det rätta materialet för en staty.

Hur kom det sig att du började svara på frågor i Gjuteriet?

Jag var alldeles nyanställd när en av kollegorna kom in och undrade om det stämde att jag hade disputerat, vilket jag inte kunde förneka. Bra, sa han, då får du svara på nästa doktorsfråga, för vi turas om. Vi var fyra doktorer anställda på SWECAST så jag tänkte att jag bara behövde ta två frågor om året och det kändes överkomligt. Men märkligt nog fortsatte det att alltid vara min tur efter det… Detta första inlägg svarade på varför det heter ”kokill” och ”flaska” och det blev en språkhistorisk utredning med citat från en av mina favoritromaner. Ett udda inslag i tidningen men redaktören var nöjd.

Och varför fortsatte du?

För att det har varit så roligt! Doktorsfrågan är en naturlig fortsättning på de smått absurda diskussioner som kan utvecklas kring fikabordet här på SWECAST en vanlig eftermiddag. Många kollegor bidrar med sina erfarenheter och uppslag, och frågeställningen växer i alla riktningar. Svaret är sällan helt akademiskt men alltid allmänbildande. Jag vill också nämna Gjuteriets olika redaktörer som alltid visat stort intresse för frågespalten och gett mig uppmuntran, feedback på språk, innehåll och nivå, och inte minst en hälsosam respekt för deadlines.

Vilken är den märkligaste frågan du har svarat på?

Mannen som ville gjuta en stor gong-gong av järnpulver från en meteorit. Jag vet inte om han hittade ett lämpligt gjuteri till slut, men det hade definitivt varit möjligt. Annars kan den mest harmlösa fråga rymma en hel värld av associationer och leda långt utöver vad frågeställaren egentligen tänkt sig. Ett biobesök i jultid resulterade i oanade kopplingar mellan amerikansk guldsmedspraxis och europeiska dvärgars snålhet medan en fråga om världsrekord för gjutgods ledde till filosofiska funderingars om gjutningens innersta väsen.

Och vilken har varit svårast?

Knepigast är förstås att gå utanför sitt specialområde. I en fråga om blygjutning har jag senare förstått att jag slirade lite på fakta och när det frågades om gjutna mynt fick jag ta mig ända till Myntmuseet i Stockholm för att forska vidare. Som läsarna av denna spalt har märkt rör jag mig helst bland olika metalliska material och gärna med en historisk tillbakablick. Stål kan jag bäst men tack vare frågor om gjutjärn, aluminium och andra legeringar har jag fått anledning att intervjua kunniga kollegor och lära mig mycket själv.

Har det blivit riktigt fel någon gång?

Jag blandade ihop magnetit och hematit och då klagade ni läsare. Det var riktigt pinsamt, trots att det hade sin förklaring…

Vilket är Doktorns eget specialistområde?

Min doktorsavhandling skrev jag en gång i tiden om elektriskt ledande polymermaterial som var tänkta att användas i bilbatterier. Långt från gjutning kan tyckas men min fascination för material och tillverkningsprocesser föddes redan där och den har jag burit med mig sedan dess. Jag har också hunnit undervisa en del på olika nivåer. Innan jag kom till SWECAST arbetade jag i stålbranschen så gjutstål är väl min hemmaplan. Men för närvarande arbetar jag huvudsakligen med test- och demonstrationsverksamheten på SWECAST .

Har du någon egen hjärtefråga?

Att alla gjutare ska lära sig stava rätt. Gjuta-göt-gjutit, cast-cast-cast ska det vara och inget annat.

Vad vill du skicka med dina läsare inför framtiden?

Sluta aldrig att ställa dina frågor. Det finns alltid någon som är beredd att plocka upp tråden och nysta vidare.

Fråga Doktorn (36)

Man ser ofta statyer av brons utomhus, men aldrig av mässing. Varför inte?

Mässing och brons är två material som båda till större delen består av koppar. Det är inte helt lätt att definiera de två grupperna men en tydlig skillnad är att mässing innehåller mer zink. Upp till 40 procent ger en mjuk mässing som kan valsas eller smidas, medan högre zinkhalter ger en gjutbar legering. Med sin gula färg som påminner om guld har mässing ända sedan medeltiden varit ett populärt och flexibelt material för tillverkning av ljusstakar, skyltar, musikinstrument och olika prydnadsföremål.

Brons är samlingsnamnet för ett stort antal legeringar med minst 80 procent koppar och oftast en hel del tenn. Brons är dyrare än mässing men har bättre gjutbarhet. Smältan flyter bra, krymper mycket lite och löser knappast några gaser under processen. Risken för sugningar och porer i gjutgodset är låg och därför har brons länge varit ett favoritmaterial för konstnärer som skapat statyer med hjälp av vaxmodeller och precisionsgjutning.depositphotos_7540575-stock-photo-statue-of-emperor-augustus

På en bronsstaty som står utomhus bildas snart ett överdrag av basiskt kopparkarbonat, en ärg som skyddar den underliggande metallen och ger statyn den patina som vi förknippar med gamla monument. Ärgen är alltid grönaktig men utseendet varierar beroende på miljön, framför allt i närheten av havsvatten som bidrar med klorider. Gamla antika bronsföremål har tack vare ärgens skyddande förmåga kunnat överleva flera tusen år i jord och vatten. Under 1800-talet började kemister experimentera med olika metoder för konstgjord patinering av brons, dels för att kunna reparera skadade arkeologiska fynd och dels för att kunna framställa nygjorda kopior med ”gammalt” utseende.

Zink däremot försämrar korrosionsskyddet i mässing, särskilt vid slitage och belastning samt i fuktiga miljöer. Mässingens ärg skyddar inte metallen på samma sätt och redan fingeravtryck kan ge fula fläckar på ett föremåls yta. I vissa fall sker till och med avzinkning med en porös, spröd kopparyta som resultat. Mässingsföremål passar därför bättre inomhus och i regel eftersträvar man en blank och välskött yta som får putsas ofta eller skyddas med vax eller lack.

UnknownAtt brons behållit sin popularitet som material för statyer beror alltså på flera faktorer, där god gjutbarhet och bra korrosionsskydd är de två viktigaste. Men nästan lika viktigt är nog att vi vet hur en staty ”ska” se ut! Ett mer rationellt val vore väl beständiga material som aluminium eller rostfritt stål. Ärgad brons vinner ändå tack vare att den signalerar tradition, god smak och beständighet.

 

 

 

Fråga Doktorn (35)

Jag fyndade en gjutjärnsplatta på auktion under semestern. Den är knappt en halvmeter hög och är dekorerad med någon typ av mytologiskt motiv. Men det är knappast en tavla, för det finns ingen upphängningsanordning. En god vän påstår att hon sett något liknande inmurat i väggen i ett äldre hus. Vad kan detta vara?

Jag gissar på din beskrivning att du har fått tag på en sättugnsplatta, och drar dessutom slutsatsen att du är bosatt i norra Sverige. Användningen av sättugnar har nämligen alltid varit geografiskt begränsad till våra sydligaste landskap med ett tydligt inflytande från Danmark, där ugnstypen var vanlig. Andra benämningar är biläggsugn eller järnkakelugn.

Bildresultat för sättugn huseby

Sättugnen blev populär i norra Europa på 1500-talet och var ett fiffigt sätt att samordna uppvärmningen av flera rum i bostaden. I köket fanns ”illaren”, en sorts eldningscentral varifrån man matade bränsle till kökets eldstad och bakugn, men också tvärs genom väggen till kammaren, in i sättugnen. Denna ugn fungerade helt enkelt som ett värmeelement och gav en behaglig temperatur i rummet utan att förorena med sot, aska och rök. I sin tidigaste form var den bara en utskjutande del av murstocken, som i ryska bondstugor, och så sent som på 1800-talet byggdes arbetarbostäderna vid Sandvikens Jernverk med ”tegelhög” i rummet intill köket. Mer effektivt var att använda trattformade kakelplattor som höll och fördelade värmen bättre. Nästa steg var att sätta in en gjutjärnsplatta i murstocken eftersom den mer snabbt och effektivt kunde sprida värme in i rummet

När efterfrågan på järnkanoner steg i religionskrigens Europa grundades styckebruk på löpande band. Då skapades möjligheten att framställa även andra gjutjärnsprodukter till rimligt pris, och sättugnshällar blev en riktig storsäljare. Tre sådana hällar monterades i fyrkant framför eldningsöppningen i väggen och ett gjutjärnslock avslutade konstruktionen. Eldningslucka behövdes ingen och inte heller skorstensrör, eftersom röken läckte tillbaka in i murstocken och gick ut den vägen.Bildresultat för sättugn huseby

Ett järnbruk som var välkänt för sina sättugnar (och kanoner) var Huseby bruk i norra Skåne, och det är därifrån ugnen på bilden är hämtad. (Som kuriosa kan nämnas att bruket under hela sin verksamhet uteslutande använde sjömalm som råvara till sin masugn.) Gjuteriet excellerade i att framställa dekorativa motiv med motiv från bibliska historien eller antik mytologi, och framåt 1700-talet blev heraldiskt framställda kungar och drottningar populära. Senare blev motiven lite mer sparsmakade och på bilden ser vi Karl X!V:s namnchiffer. Det är lätt att förstå att en sådan ugn var en riktig statussymbol och i bouppteckningar ser man att den ansågs lika värdefull som en ko eller häst. Det var till och med vanligt att hyra en ugn och på så sätt öka sitt anseende även man inte hade råd med hela investeringen.

Sättugnarna höll sig kvar i södra Sverige fram in på 1800-talet, men bruket spred sig aldrig norrut. När de energisnåla kakelugnarna dök upp blev de snabbt mer populära, och när effektiva fristående järnspisar och kaminer slog igenom upphörde tillverkningen av sättugnshällar helt. Den gamla konstruktionen med sättugnen integrerad i murstock och bakugn var platskrävande och många ugnar har rivits ut under 1900-talets renoveringar. Udda hällar finns därför ofta till försäljning till måttliga priser och utmaningen är väl att hitta en användning för dem, om man inte håller på att renovera en egen skånegård. Men de är fina och dekorativa historiska exempel på järngjutgods och jag hoppas att du vårdar din platta väl nu när du vet lite mer om bakgrunden!

Nytt från SWECAST

Ett nytt nyhetsbrev från Institutet är ute på webben! Läs här om nya kollegor ochspännande forskningsprojekt och ett njut av ett helt uppslag om vår verksamhet vid 3D-printern.

m.jpg

Nytt från Institutet

Nytt från SWECAST! I senaste numret som du kan läsa här presenteras kollegan Martin lite närmare men också en hel rad nya spännande forskningsprojekt. En favorit i repris är också filmen som visar vår verksamhet med 3D-skrivaren för sand!