Etikettarkiv: motivation

De där intelligenta (1)

Intelligens – så vet du om du är drabbad, är titeln på en artikel av Margit Richert i SvD.

Svär du som en borstbindare, är du konstant kåt, dricker du mycket och trivs bäst ensam? Då finns en stor risk att du tillhör de intelligentas skara, börjar hon och fortsätter med att referera innehållet i ett antal olika undersökningar som försöker slå fast vad som kännetecknar just intelligenta människor. Det är underhållande och, naturligtvis, intelligent läsning att hänga med i karakteriseringar av

en knarkande nattuggla med alkoholproblem och få vänner. En rejält neurotisk typ som gärna talar med sig själv, svär som en borstbindare och dessutom är konstant kåt. Men fram träder också en självdisciplinerad och målinriktad människa som älskar att läsa och grubblar mycket över själva tänkandet; en person med stor empatisk förmåga och stor nyfikenhet på sin omvärld.

svt-genikampen-2016-e04-ae4d_720x405

Fyra genier från SVT:s Genikampen förra sommaren. Fast texten handlar ju inte specifikt om dem så vi får kalla detta en genrebild.

Hennes beskrivning av just de sista två dragen fastnar jag särskilt för. Dels förmågan att klä sina tankar i ord som vilket får dem att framträda tydligare och gör dem möjliga att granska, förbättra och vidareutveckla. (Vissa tankar passar bättre att kläs i matematik, tänker jag mig, men annars är det samma sak.) Och dels nyfikenheten!

Att förstå hur saker fungerar ger nämligen beroendeframkallande små kickar som triggar hjärnan att leta efter fler. Vilket också är förklaringen till att ett av mina bästa festminnen är en timslång diskussion med en kompis kompis som förklarade oljegrusets olika aspekter. Vem hade kunnat tro att det finns en sådan fascinerande artskillnad mellan varm- och kallblandade vägbeläggningar? Ja, vem, frågar sig Margit Richert.

Vilket osökt får mig att för tredje gången på den här bloggen leta fram min absoluta favorit bland semesterbilder.

Semester

Det här är en av de sannaste bilder jag sett på länge. Den förklarar en hel del: det finns alltså människor som faktiskt bara… tittar? Utan att vare sig se eller tänka?

Bloomsday och Internet

Jag missade Bloomsday i år. Igen. Nej, det är ingen dag jag brukar fira. Men en sak som jag har är stolt över att ha genomfört i mitt liv är att jag faktiskt har läst hela James Joyce’s roman Odysseus – alla 265 000 orden i Thomas Warburtons gamla översättning.

Bloomsday 2017 Joycesite

Det var hösten 1995. Jag var doktorand och mitt forskningprojekt tog mig till ett litet tyskt forskningsinstitut i en by bortom all ära och redlighet. Att vara där veckovis var inget nöje, för att underdriva. Samtliga medarbetare avskydde sitt arbete lika mycket som de baktalade sina chefer och klockan fyra varje eftermiddag var byggnaden tom. Att ingen ägnade en tanke åt vad den svenska gäststudenten skulle fylla ut sina kvällar och helger med var kanske inte så konstigt. Men inte desto mindre var jag tvungen att överleva perioden på något sätt.

Det här var alltså långt innan folk hade egna mobiltelefoner – jag hade aldrig hållit i en. Sms kallades fortfarande textmeddelanden och ansågs barnsligt. Internet var på gång men vi använde det mest till att mejla andra universitetsanställda på arbetstid. SvD provkörde dock sin nyhetssajt och där låg varje dag ett par huvudartiklar i textformat plus dagens Understreckare. Det nyhetsflödet tog max 20 minuter att scanna igenom. Sedan tjuvringde jag hem ett kort samtal på institutets fasta telefon (dyrt!!!) och därefter återstod fjorton timmar innan jag skulle få höra en mänsklig röst igen.

Egentligen såg jag det inte som något stort problem. Jag har alltid kunnat få timmarna att gå genom att läsa, helst romaner. Utmaningen var en annan. Hur skulle jag på flyget orka bära med mig böcker nog att räcka en hel månad?

Lösningen var Odysseus. Efter vad jag förstått borde den vara tuff nog! Jag köpte ett exemplar innan jag åkte och första kvällen satte jag igång. Tvärstopp! Vad i hela friden var detta? Jag begrep inte hur jag skulle attackera boken. Den fick vila en dag.

IMG_2180Nästa kväll framför SvD:s nätupplaga slog det mig att jag kunde söka hjälp på Internet. Googla hette det nog inte ännu – men sökmotorer fanns. Utan att veta att jag surfade för första gången fick jag napp på ”Robot Visdom Home Page” som gav mig en lång introduktion inklusive ett lässchema. Bingo! Bara att sätta igång. Tre veckor senare var jag igenom – och det närmaste jag varit den känslan sedan dess är när jag för första gången tagit mig igenom min femkilometers löparrunda på trettio minuter blankt.

”Robot Visdom Home Page” verkar finnas kvar någonstans där ute i ett webarkiv, men jag kommer inte åt den ursprungliga texten. Allt som allt känns det att det har gått några år sedan de där veckorna på institutet då det enda sättet att spara mina mikroskopbilder i tillräckligt hög upplösning var att bränna diabilder av dem. Hur jag sedan fick in dem i mitt avhandlingsmanus ett år senare har jag lyckligen glömt. Förmodligen med tejp.

Mer om bakgrunden till Bloomsday och James Joyce’s verk hittar du här: Bloomsday | The James Joyce Centre. En kortare introduktion ger NSD:s artikel Bloomsday – till minne av en bok få orkat läsa.

Vid kaffeautomaten

Ibland, sa kollegan N, undrar jag hur det känns att vara kvinna.

Jaha? sa vi. Tre kvinnor kring fikabordet så det var rätt hög procent.

Jo, när frugan vill ha hjälp att öppna marmeladburken. Det är ju ingen match för mig. Lyfta saker och sånt. Men ni kvinnor, ni lever ju i en värld där allt är för stort och för tungt och för brett…

Vi hittar på andra sätt, sa kollegan M. Uppfinner burköppnare och lyfthjälpmedel och höga klackar.

 

dscn0225.jpg

Denna fikadiskussion kom jag att tänka på idag i trädgården. Har fått några överblivna kalkstensplattor av grannen och de skulle passa fint som stöd för blommorna i slänten, tänkte jag. Så jag grävde och fixade och skulle sedan lyfta dem på plats.

Jaha.

Inte en chans att lyfta. Men jag mindes min tid som postbud, hur jag i brist på muskelstyrka lärde mig att hasa och dra och välta paketen dit de skulle. Och idag visade jag att en spade som hävstång plus en dos Newtonsk fysik kompenserar rätt bra.

Trevligt folk sökes

Nu vill vi ha sällskap på Institutet här i Jönköping! Tre forskare behöver vi och en tekniker. Det har blivit så mycket att göra både i gjuteriet och vid 3D-printern.

Är du intresserad av gjutning och gjutna material? Kanske kan du redan gjuta? Här hittar du annonserna för forskare och tekniker. Vad väntar du på!

SWECAST_160418-0676          SWECAST_160418-0678

Och vad Mattias och jag har så roligt åt får du veta när du kommer hit och besöker oss!

En plats där alla vill vara

Läste i tidningen Ingenjören om vikten av att skapa trivsel på arbetsplatsen. Så hittar jag denna inledning av chefredaktören Jenny Grensman.

Vi byggde om för att få en arbetsplats där alla vill vara så mycket som möjligt.

49_350x350_Front_Color-NA

Vägen till kaffet

Det är en spännande tid på Institutet – men på ett lite annorlunda sätt. Jag har numera mitt kontor på bottenvåningen vilket innebär att kaffet finns en trappa upp. För det mesta är det inget problem att snabbt kila upp för en kopp. Men sista veckan har det sett ut så här.

Planera uppfärden noga, kolla om någon annan är på väg ner, titta efter om det droppar målarfärg någonstans på vägen, och akta huvudet! Att ta med kaffemuggen ner är inte att tänka på. Och väl nere får man akta fingrar och kläder för nymålade väggar.

Men fint blir det! En välkommen uppfräschning även av innertak och all belysning. Och samtidigt hemma i trädgården ser det ut så här.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nej, jag är fortfarande inte med

Jag har skrivit om det förr: klubbmedlemskapen.

Naturligtvis hade jag ångrat mig i samma ögonblick som jag gav henne mitt personnummer. Jag har ingen mobil, svarade jag därför. Äh – va? sa expediten. Jamen mejladress då. Jag har ingen mejl heller, fortsatte jag. Hon kom av sig. Såg klentroget på mig. Ingen mejl? Nej, sa jag. Men vi skickar ut alla kunderbjudanden via mejl och SMS, förklarade hon. Sedan måste hon ha fattat galoppen. Okej, sa hon. Inga kontaktuppgifter. Men du får 50% på stövlarna i alla fall.

Dottern höll tyst under hela samtalet, förmodligen på grund av chocken att höra sin mamma ljuga offentligt. Men hon tog igen det sedan. Vid varje besök i affären sedan dess har hon ljudligt upplyst personalen: Jo, hon är medlem här!

Berglins förstår precis vad jag menar. Här är tillbaka på samma tema:

X I/ w ^Oo l

X I/ w ^Oo l

 

 

Länge leve den duktiga flickan

Sluta curla karlarna. Säg ja till makt. Och välj din partner med omsorg. Liberalernas Birgitta Ohlsson är aktuell med boken ”Duktiga flickors revansch” (Forum) där hon listar den Den duktiga flickans tio budord, skriver DN.

Jag tror jag ska läsa den där boken, som verkar hylla en bortglömd hjälte: Den duktiga flickan. Misstänker att den har något att säga mig och mina vänner.

Sluta mobba den duktiga flickan! Sätt henne i spetsklass, ge hennes hjärna fler utmaningar, överregna henne med stipendier, börjar Erik Helmersson en annan kommentar i DN. Och visst känner jag igen det han beskriver. Inte bara från min egen skoltid, utan tyvärr också när min dotter kommer hem och berättar att hon i skolan blir

använd som buffert mellan stökiga pojkar […] Hon har så många fiender, den duktiga flickan. Flumskolan blir sur när hon lär sig läsa för fort och tvingar henne att använda hörselkåpor för att någon stökig pojke inte ska bröla sönder hennes trumhinnor och skrika svaren rätt ut när hon själv räcker upp handen.

Och inte blir det lättare när man blir äldre:

Hederskulturen gifter bort henne, binder in henne i klädsjok, förslavar henne, mördar henne. Vänstern ser henne som individualistisk fiende till det kollektiva intresset. […] Konservativa oroas å sin sida av att hon slår sönder den traditionella familjen och avmaskuliniserar mannen. Birgitta Ohlssons berättelse om hur hennes manliga motdebattörer i tv ställs på en låda för att se längre ut låter närmast som satir men är förstås sann.

Fast där har jag själv varit med om motsatsen, att jag var den som fick stå på lådan eftersom det inte gick något vidare att få in både mig och mitt tre decimeter längre  intervjuoffer i bild samtidigt annars. Verkligheten är tackochlov inte svartvit. Men de tio budorden ska jag fundera mer på!

Läs DN-kommentarerna här: Länge leve den duktiga flickan

och här: Den duktiga flickans tio budord

Någon att hålla i handen

Hur gör du för att vila ut och samla nya krafter? Drar du dig undan eller vill du vara med andra? Och när är du bäst rustad att möta utmaningar? Ensam och stark – eller med en hand att hålla i?

Människan är inte bunden till klimat eller växtzoner, utan vår typiska ekologiska miljö är just andra människor. Vår hjärna har utvecklats för att fungera i den miljön och räknar automatiskt med andra för att lösa olika problem.

Så inleder psykologiprofessorn James Coan teorin om att hjärnan försätts i viloläge tillsammans med andra, inte när vi är ensamma. Svenska Dagbladets artikel fortsätter:

Det här utgångsläget, eller baslinjen, anser James Coan och hans forskarkolleger är mer sannolikt än ”the individual baseline” som man tidigare trodde gällde för hjärnan: att den skulle vara som minst aktiv om vi var ensamma och utan stimuli. I stället har deras studier visat att fungerande sociala sammanhang – med samspel, ömsesidigt beroende och gemensamma intressen – får hjärnan att hushålla med sin energi som allra bäst. […] Är man ensam, uppfattar hjärnan att man måste lösa alla problem på egen hand. Håller man någon okänd i handen kvarstår vissa hjärnaktiviteter. Men tillsammans med sin allra närmaste sjunker stresspåslagen i hjärnan helt. [James Cohan: ] – Min mamma säger ’Det där visste jag redan, varför ringde du inte mig?’. 

Läs hela artikeln här!