Etikettarkiv: Personligt

I takt med Berglins, igen

IMG_2917.JPG

Äntligen är mitt altanbygge igång! Två somrar med lastpallar har jag haft och det gick bra det också. Men nu är tiden inne att få det hela permanentat: mitt behov av att sitta på trappen med kaffet i första morgonsolen. Eller dröja i vilstolen under kvällssolen snett genom trädkronan och spana på koltrasten.

Och som alltid finner jag att både jag och hela tidsandan ryms i Berglins betraktelser.

skc3a4rmavbild-2018-05-06-kl-21-56-49.png

Försök förklara det för gästande holländare och kineser, den som kan!

Annonser

Det perfekta ögonblicket

Max Raabe berättade jag om i julas. Nu har han kommit ut med ett nytt album som tackochlov finns på Spotify, och därmed även i ljudbilden här hemma.

Det är inte så lätt att beskriva hans ljudvärld. Mesta tiden turnerar han med sin Palast Orchester och förvaltar den säregna kulturskatt som är tysk populärmusik från 1920- och 1930-talen, men tänk Karl Gerhard, inte Zarah Leander. Klädd i frack, stift upper lip och glimten i ögat dompterar han både orkester och publik.

Att höra tydligt artikulerad tyska med denna vackra accent är en fröjd bara det! Och tack vare min energiska gymnasielärarinna hänger även jag med i svängarna.

Men däremellan gör han musik som väl bäst kan sammanfattas som tidlös.

Sista doktorsfrågan

Ur branschtidningen Gjuteriet, sista numret 2017:

Stämmer det att detta är den sista Fråga Doktorn du skriver här i Gjuteriet?

Ja, så är det. Allt har sin tid och efter drygt fem år är det dags att stänga frågelådan för denna gång. Men det har varit mycket roligt att få medverka så flitigt i detta forum – har jag räknat rätt blir det här mitt fyrtionde inlägg! Inget av detta hade blivit av utan alla läsare som ställt så många kluriga frågor under åren. Tack vare er har jag fått anledning att fördjupa mig i de mest skilda områden och sprida kunskapen vidare på ett sätt som jag hoppas varit lätt att ta till sig.

Frågorna har också ofta lett till vidare insikter om hur olika material och processer hänger ihop och hur mänskliga behov, tekniska framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen samspelar i stort och smått. Ett exempel är hur synen på och användningen av gjutjärn som byggnadsmaterial ändrats genom åren, från eufori till katastrof och tillbaka igen. Ett annat varför man trots en enorm materialteknisk och konstnärlig utveckling genom århundradena envist framhärdar i att brons och inget annat är det rätta materialet för en staty.

Hur kom det sig att du började svara på frågor i Gjuteriet?

Jag var alldeles nyanställd när en av kollegorna kom in och undrade om det stämde att jag hade disputerat, vilket jag inte kunde förneka. Bra, sa han, då får du svara på nästa doktorsfråga, för vi turas om. Vi var fyra doktorer anställda på SWECAST så jag tänkte att jag bara behövde ta två frågor om året och det kändes överkomligt. Men märkligt nog fortsatte det att alltid vara min tur efter det… Detta första inlägg svarade på varför det heter ”kokill” och ”flaska” och det blev en språkhistorisk utredning med citat från en av mina favoritromaner. Ett udda inslag i tidningen men redaktören var nöjd.

Och varför fortsatte du?

För att det har varit så roligt! Doktorsfrågan är en naturlig fortsättning på de smått absurda diskussioner som kan utvecklas kring fikabordet här på SWECAST en vanlig eftermiddag. Många kollegor bidrar med sina erfarenheter och uppslag, och frågeställningen växer i alla riktningar. Svaret är sällan helt akademiskt men alltid allmänbildande. Jag vill också nämna Gjuteriets olika redaktörer som alltid visat stort intresse för frågespalten och gett mig uppmuntran, feedback på språk, innehåll och nivå, och inte minst en hälsosam respekt för deadlines.

Vilken är den märkligaste frågan du har svarat på?

Mannen som ville gjuta en stor gong-gong av järnpulver från en meteorit. Jag vet inte om han hittade ett lämpligt gjuteri till slut, men det hade definitivt varit möjligt. Annars kan den mest harmlösa fråga rymma en hel värld av associationer och leda långt utöver vad frågeställaren egentligen tänkt sig. Ett biobesök i jultid resulterade i oanade kopplingar mellan amerikansk guldsmedspraxis och europeiska dvärgars snålhet medan en fråga om världsrekord för gjutgods ledde till filosofiska funderingars om gjutningens innersta väsen.

Och vilken har varit svårast?

Knepigast är förstås att gå utanför sitt specialområde. I en fråga om blygjutning har jag senare förstått att jag slirade lite på fakta och när det frågades om gjutna mynt fick jag ta mig ända till Myntmuseet i Stockholm för att forska vidare. Som läsarna av denna spalt har märkt rör jag mig helst bland olika metalliska material och gärna med en historisk tillbakablick. Stål kan jag bäst men tack vare frågor om gjutjärn, aluminium och andra legeringar har jag fått anledning att intervjua kunniga kollegor och lära mig mycket själv.

Har det blivit riktigt fel någon gång?

Jag blandade ihop magnetit och hematit och då klagade ni läsare. Det var riktigt pinsamt, trots att det hade sin förklaring…

Vilket är Doktorns eget specialistområde?

Min doktorsavhandling skrev jag en gång i tiden om elektriskt ledande polymermaterial som var tänkta att användas i bilbatterier. Långt från gjutning kan tyckas men min fascination för material och tillverkningsprocesser föddes redan där och den har jag burit med mig sedan dess. Jag har också hunnit undervisa en del på olika nivåer. Innan jag kom till SWECAST arbetade jag i stålbranschen så gjutstål är väl min hemmaplan. Men för närvarande arbetar jag huvudsakligen med test- och demonstrationsverksamheten på SWECAST .

Har du någon egen hjärtefråga?

Att alla gjutare ska lära sig stava rätt. Gjuta-göt-gjutit, cast-cast-cast ska det vara och inget annat.

Vad vill du skicka med dina läsare inför framtiden?

Sluta aldrig att ställa dina frågor. Det finns alltid någon som är beredd att plocka upp tråden och nysta vidare.

Bloomsday och Internet

Jag missade Bloomsday i år. Igen. Nej, det är ingen dag jag brukar fira. Men en sak som jag har är stolt över att ha genomfört i mitt liv är att jag faktiskt har läst hela James Joyce’s roman Odysseus – alla 265 000 orden i Thomas Warburtons gamla översättning.

Bloomsday 2017 Joycesite

Det var hösten 1995. Jag var doktorand och mitt forskningprojekt tog mig till ett litet tyskt forskningsinstitut i en by bortom all ära och redlighet. Att vara där veckovis var inget nöje, för att underdriva. Samtliga medarbetare avskydde sitt arbete lika mycket som de baktalade sina chefer och klockan fyra varje eftermiddag var byggnaden tom. Att ingen ägnade en tanke åt vad den svenska gäststudenten skulle fylla ut sina kvällar och helger med var kanske inte så konstigt. Men inte desto mindre var jag tvungen att överleva perioden på något sätt.

Det här var alltså långt innan folk hade egna mobiltelefoner – jag hade aldrig hållit i en. Sms kallades fortfarande textmeddelanden och ansågs barnsligt. Internet var på gång men vi använde det mest till att mejla andra universitetsanställda på arbetstid. SvD provkörde dock sin nyhetssajt och där låg varje dag ett par huvudartiklar i textformat plus dagens Understreckare. Det nyhetsflödet tog max 20 minuter att scanna igenom. Sedan tjuvringde jag hem ett kort samtal på institutets fasta telefon (dyrt!!!) och därefter återstod fjorton timmar innan jag skulle få höra en mänsklig röst igen.

Egentligen såg jag det inte som något stort problem. Jag har alltid kunnat få timmarna att gå genom att läsa, helst romaner. Utmaningen var en annan. Hur skulle jag på flyget orka bära med mig böcker nog att räcka en hel månad?

Lösningen var Odysseus. Efter vad jag förstått borde den vara tuff nog! Jag köpte ett exemplar innan jag åkte och första kvällen satte jag igång. Tvärstopp! Vad i hela friden var detta? Jag begrep inte hur jag skulle attackera boken. Den fick vila en dag.

IMG_2180Nästa kväll framför SvD:s nätupplaga slog det mig att jag kunde söka hjälp på Internet. Googla hette det nog inte ännu – men sökmotorer fanns. Utan att veta att jag surfade för första gången fick jag napp på ”Robot Visdom Home Page” som gav mig en lång introduktion inklusive ett lässchema. Bingo! Bara att sätta igång. Tre veckor senare var jag igenom – och det närmaste jag varit den känslan sedan dess är när jag för första gången tagit mig igenom min femkilometers löparrunda på trettio minuter blankt.

”Robot Visdom Home Page” verkar finnas kvar någonstans där ute i ett webarkiv, men jag kommer inte åt den ursprungliga texten. Allt som allt känns det att det har gått några år sedan de där veckorna på institutet då det enda sättet att spara mina mikroskopbilder i tillräckligt hög upplösning var att bränna diabilder av dem. Hur jag sedan fick in dem i mitt avhandlingsmanus ett år senare har jag lyckligen glömt. Förmodligen med tejp.

Mer om bakgrunden till Bloomsday och James Joyce’s verk hittar du här: Bloomsday | The James Joyce Centre. En kortare introduktion ger NSD:s artikel Bloomsday – till minne av en bok få orkat läsa.

Passionerat

Långfredag.

Johannespassionen av J S Bach.

Ja, det var det hela. Es ist vollbracht.

Vägen till kaffet

Det är en spännande tid på Institutet – men på ett lite annorlunda sätt. Jag har numera mitt kontor på bottenvåningen vilket innebär att kaffet finns en trappa upp. För det mesta är det inget problem att snabbt kila upp för en kopp. Men sista veckan har det sett ut så här.

Planera uppfärden noga, kolla om någon annan är på väg ner, titta efter om det droppar målarfärg någonstans på vägen, och akta huvudet! Att ta med kaffemuggen ner är inte att tänka på. Och väl nere får man akta fingrar och kläder för nymålade väggar.

Men fint blir det! En välkommen uppfräschning även av innertak och all belysning. Och samtidigt hemma i trädgården ser det ut så här.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två julfilmer

Doktorn har sina traditioner, och en är att krypa upp i soffan på juldagen med skinkmacka, knäck och pepparkakor och tillbringa drygt två timmar i Bedford Falls. Världens snällaste man inser till sist att hans liv ändå blev alldeles, alldeles fantastiskt.

Fast kollegan M rekommenderade en annan julfilm. Ja, jag gillar den också, men får inte riktigt samma julstämning kanske så jag startar väl en ny tradition för mellandagarna. Det lär finnas fler av samma sort, så de räcker nog till alla kvällar mellan jul och nyår.

Blev lite överraskad dock eftersom jag i trettio år trott att det var en tysk actionrulle.

Framtidens Material

Nu är det dags för Elmia Subcontractor, lilla julafton för alla Institutets kunder och samarbetspartners. Det är en fantastisk mötesplats där teknikens nutid möter framtid och alla du träffar är lita intresserade av att dela nya idéer.

Min favoritplats liksom föregående år är Innodex-torget:

För fjärde året i rad visar tyske innovationsgurun Dr Sascha Peters nya material och innovativa processer från hela världen på mässans inspirationsarena Subcontractor InnoDex. Utställningen kompletteras med en lång rad föreläsningar med toppnamn inom design och konstruktion, på arenans scen under mässans alla dagar.

framtidens_material_960x540px

Kollegan Astrid pryder rapportens framsida!

Och redan idag, tisdag, har du möjlighet att höra din egen favoritdoktor, alltså mig, berätta om Framtidens Material i anslutning till utställningen. Swerea har gjort en trendspaning med många intressanta infallsvinklar och den rapporten kommer jag att presentera. Är du inte på plats i Jönköping kan du höra vår koncernchef Göran Carlsson och en av Swereas forskningschefer, Elis Carlström, diskutera samma rapport i en hörvärd podcast.