Etikettarkiv: trender

Vägra alternativa fakta!

Användningen av ”alternativa fakta” sprider sig sorgligt snabbt över världen. Inte bara i Vita Husets pressrum utan även i Europa. I Turkiet till exempel, där man bland annat slutar undervisa i evolutionsläran:

– Om våra elever inte har bakgrunden, den vetenskapliga kunskapen eller information nog att förstå debatten runt kontroversiella frågor, så utelämnar vi dem, säger Alpaslan Durmuş, ordförande för utbildningsdepartementet, rapporterar SVT nyheter.

Återstår bara att kraftfullt stödja motrörelsen! Bundsförvanter kan dyka upp på de mest oväntade ställen, som här i serierutorna i SvD häromdagen.

Alternativa fakta kopia

Lillens och Mias pappa vägrar att kapitulera för denna gräsliga trend. Heja!

Annonser

Bloomsday och Internet

Jag missade Bloomsday i år. Igen. Nej, det är ingen dag jag brukar fira. Men en sak som jag har är stolt över att ha genomfört i mitt liv är att jag faktiskt har läst hela James Joyce’s roman Odysseus – alla 265 000 orden i Thomas Warburtons gamla översättning.

Bloomsday 2017 Joycesite

Det var hösten 1995. Jag var doktorand och mitt forskningprojekt tog mig till ett litet tyskt forskningsinstitut i en by bortom all ära och redlighet. Att vara där veckovis var inget nöje, för att underdriva. Samtliga medarbetare avskydde sitt arbete lika mycket som de baktalade sina chefer och klockan fyra varje eftermiddag var byggnaden tom. Att ingen ägnade en tanke åt vad den svenska gäststudenten skulle fylla ut sina kvällar och helger med var kanske inte så konstigt. Men inte desto mindre var jag tvungen att överleva perioden på något sätt.

Det här var alltså långt innan folk hade egna mobiltelefoner – jag hade aldrig hållit i en. Sms kallades fortfarande textmeddelanden och ansågs barnsligt. Internet var på gång men vi använde det mest till att mejla andra universitetsanställda på arbetstid. SvD provkörde dock sin nyhetssajt och där låg varje dag ett par huvudartiklar i textformat plus dagens Understreckare. Det nyhetsflödet tog max 20 minuter att scanna igenom. Sedan tjuvringde jag hem ett kort samtal på institutets fasta telefon (dyrt!!!) och därefter återstod fjorton timmar innan jag skulle få höra en mänsklig röst igen.

Egentligen såg jag det inte som något stort problem. Jag har alltid kunnat få timmarna att gå genom att läsa, helst romaner. Utmaningen var en annan. Hur skulle jag på flyget orka bära med mig böcker nog att räcka en hel månad?

Lösningen var Odysseus. Efter vad jag förstått borde den vara tuff nog! Jag köpte ett exemplar innan jag åkte och första kvällen satte jag igång. Tvärstopp! Vad i hela friden var detta? Jag begrep inte hur jag skulle attackera boken. Den fick vila en dag.

IMG_2180Nästa kväll framför SvD:s nätupplaga slog det mig att jag kunde söka hjälp på Internet. Googla hette det nog inte ännu – men sökmotorer fanns. Utan att veta att jag surfade för första gången fick jag napp på ”Robot Visdom Home Page” som gav mig en lång introduktion inklusive ett lässchema. Bingo! Bara att sätta igång. Tre veckor senare var jag igenom – och det närmaste jag varit den känslan sedan dess är när jag för första gången tagit mig igenom min femkilometers löparrunda på trettio minuter blankt.

”Robot Visdom Home Page” verkar finnas kvar någonstans där ute i ett webarkiv, men jag kommer inte åt den ursprungliga texten. Allt som allt känns det att det har gått några år sedan de där veckorna på institutet då det enda sättet att spara mina mikroskopbilder i tillräckligt hög upplösning var att bränna diabilder av dem. Hur jag sedan fick in dem i mitt avhandlingsmanus ett år senare har jag lyckligen glömt. Förmodligen med tejp.

Mer om bakgrunden till Bloomsday och James Joyce’s verk hittar du här: Bloomsday | The James Joyce Centre. En kortare introduktion ger NSD:s artikel Bloomsday – till minne av en bok få orkat läsa.

Mammut?

Mammut, säger stråkmakaren. Till skillnad från elefanterna är de ju redan utdöda.
Känns som om jag borde googla på det.

Dotterns stråke är i alla fall gjord i kolfiberkomposit.
strc3a5ke-e1491249766222.jpg

Nytaglad och upp-piffad stråke.

(En snabb googling senare: Jodå, det verkar vara alldeles sant. Och det blir ju rätt många såna små spetsar av en enda mammutbete.)

Fråga Doktorn (32)

Jag har hört att man börjat DNA-märka kopparkablar för att minska stölderna på järnvägsnätet. Hur fungerar det?

Kopparstölderna i Sverige ökade kraftigt för ett par år sedan, då världsmarknadspriset på koppar sköt i höjden. Järnvägen, elbolagen och olika fastighetsägare drabbades hårt. Det var inte bara det faktiska metallvärdet som kostade utan hela verksamheter stördes. Avklippta signalkablar med mera orsakade 2012 svenska tågresenärer 32 000 förseningsminuter, har någon räknat ut. Och när ett helt kyrktak försvinner över natten är det naturligtvis en förlust även för kulturarvet. Totalt ligger samhällskostnaden för kopparstölder på uppemot en halv miljard per år.

kopparAtt öka bevakningen är förstås ett sätt att minska stölder av attraktiva metaller. Men tänk om det gick att märka kopparn på ett lämpligt sätt, så att märkningen följde med skrotet genom handelskedjan?

DNA-märkning är en metod som de senaste året fått stor uppmärksamhet. Försäkringsbolag visar på sina hemsidor hur man kan köpa en liten burk med vätska som man sedan penslar på sin dator, fyrhjuling eller motorsåg. Vätskan påminner om nagellack men är i själva verket en ofärgad polymeremulsion som torkar in på föremålets yta. Det fina är att varje flaska innehåller en unik DNA-sekvens, antingen en ”riktig” sekvens från växtriket eller en som är syntetiskt framställd. Genom att topsa föremålet och skicka sekvensen på analys kan man sedan spåra ägaren. Dessutom innehåller de flesta produkterna även ”mikropunkter”, små kiseldioxidkorn som är märkta med en sifferkod. Där räcker det med ett mikroskop för att få svar.

kopparskrotFör att polisen snabbt ska kunna hitta märkningen innehåller vätskan dessutom fluorescerande färg. Man behöver alltså inte dränka hela föremålet i märkvätska utan det räcker att välja ut ett par smarta ställen att detektera lite i skymundan, ett skruvhuvud kanske eller en skarv. Det är ju inte meningen att märkningen ska nötas bort när man använder sina prylar.

För att återgå till din fråga stämmer det att både järnväg, elbolag och kyrkogårdsförvaltningar för närvarande testar metoden och på vissa håll sägs kopparstölderna helt ha upphört. Visst har världsmarknadspriset samtidigt gått ner men effekten av märkningen är ändå tydlig. Att klippa eller fragga materialet förstör inte märkningen och en fiffig bieffekt är att den faktiskt smittar av sig även på verktygen som använts att hantera stöldgodset. Vad som händer om man smälter ned märkt koppar har jag inte hittat några uppgifter om men även om DNA:t knappast överlever smälttemperaturen borde rimligen de små kiseldioxidkornen göra det. Frågan är dock om polisen har resurser nog att analysera slaggrester i smältverket.

Ett mer radikalt sätt att minska kopparstölderna är förstås att ersätta kopparen med andra metaller och material. Danska järnvägen experimenterar dels med aluminiumkablar och dels med vad man kallar bimetall, vilket helt enkelt är koppar legerat med lika stor mängd järn. Ledningsförmågan är fortfarande tillräcklig men skrotvärdet lågt eftersom det krävs ordentliga smältverk för att separera ut kopparn från materialet. Av samma skäl får ju statyer och andra utomhusföremål av brons oftast vara ifred för tjuvarna, och att polisen Helsingborg i november 2015 faktiskt beslagtog en hel porträttbyst av Hjalmar Branting i samma material får nog betraktas som rätt udda.

Nej, jag är fortfarande inte med

Jag har skrivit om det förr: klubbmedlemskapen.

Naturligtvis hade jag ångrat mig i samma ögonblick som jag gav henne mitt personnummer. Jag har ingen mobil, svarade jag därför. Äh – va? sa expediten. Jamen mejladress då. Jag har ingen mejl heller, fortsatte jag. Hon kom av sig. Såg klentroget på mig. Ingen mejl? Nej, sa jag. Men vi skickar ut alla kunderbjudanden via mejl och SMS, förklarade hon. Sedan måste hon ha fattat galoppen. Okej, sa hon. Inga kontaktuppgifter. Men du får 50% på stövlarna i alla fall.

Dottern höll tyst under hela samtalet, förmodligen på grund av chocken att höra sin mamma ljuga offentligt. Men hon tog igen det sedan. Vid varje besök i affären sedan dess har hon ljudligt upplyst personalen: Jo, hon är medlem här!

Berglins förstår precis vad jag menar. Här är tillbaka på samma tema:

X I/ w ^Oo l

X I/ w ^Oo l

 

 

Miss you already

kprofessor-hans-rosling2-1080x814Vi är många som saknar honom. Förstås. Läkaren som blev forskare som blev folkbildare.  Lysande pedagog och obotlig optimist. Hans Rosling.

Vi-tidningen intervjuade honom redan 2007, innan han blev superstjärna, och den texten hittar du här.

Här på bloggen har han också förekommit. En sammanställning av de inläggen, mest videosnuttar, hittar du här.

Och sedan är det bara att googla vidare. Tack för allt som finns kvar!

 

Vid kaffeautomaten

Min dotter har blivit vegan, sa kollegan N, så nu måste jag lära mig laga en massa ny mat.

Min son äter bara mat som inte ser ut som djur, sa kollegan P. Tar man bara bort ben och fenor och sånt slinker allt ner.

Äter han ägg? undrade jag.

Min dotter kom hem från dagis och var alldeles exalterad, sa kollegan M. Vet du vad! sa hon. Visste du att förr i tiden! då dödade man korna! och åt upp dem!

veganegg-package-e1444485941752

Äggfria ägg. Finns det. Men varför är det hönor på förpackningen?

 

Fråga Doktorn (31)

När jag växte upp verkade saker som elektriska verktyg och hushållsapparater hålla hur länge som helst medan samma produkter i dag har en betydligt kortare livslängd. Vad beror det på? Borde inte den tekniska utvecklingen tvärtom kunna skapa produkter som håller ännu längre?

För inte alltför länge sedan gjorde de flesta människor en enkel koppling mellan livslängd och kvalitet. Bra grejer var sådana som höll länge, medan saker som gick sönder snabbt var skräp. Detta faktum drev naturligtvis på materialutvecklingen, eftersom hållbara material borde ge hållbara produkter. Vi uppfann slitstarka tyger, glaserad keramik, rostfritt stål, gummi som inte torkade, målarfärg som inte bleknade. Tungt, tjockt och hårt var entydigt positiva begrepp. Och om delar av en produkt eller maskin visade sig vara svaga länkar såg vi till att de blev utbytbara så att produkten kunde repareras och leva vidare.

Fortfarande byter vi däck på bilen när de är utslitna och vi renoverar våra hus. Men många av oss har för länge sedan slutat laga våra kläder eller reparera enklare hushållsapparater. Vi köper nytt istället. Det här handlar inte bara om att massproducerade saker är så billiga att vi har råd att köpa nytt, eller att reklamen påverkar oss att vilja byta upp oss till en senare modell. En minst viktig anledning är att vi vet alla komponenter i en modernt designad produkt går sönder samtidigt.

Ta en ny bil! Vi förväntar oss ett antal problemfria år men håller oroligt utkik efter de första tecknen på förfall. När verkstadsbesöken väl har börjat tenderar de nämligen att fortsätta. Titta på dina skor! Om sulorna ser slitna ut kommer strax snörena att gå av. Total makeover eller slänga och köpa nytt, det är valet.

För tillverkaren å sin sida är det en fråga om sunt förnuft. Varför slösa resurser på att framställa alltför hållbara saker? Bättre att ge konsumenten rätt kvalitet till ett lägre pris. Ett exempel är villaägarens häcksax. Kanske är den inte gjord för att hålla för mer än hundra timmars drift. Den som tar en sådan häcksax och erbjuder sig att klippa grannar, vänner och släktingars häckar kommer kanske redan på en säsong uppröras över att den inte håller. Men den stora majoriteten köpare kommer nöja sig med att ägna två timmar per år för att trimma sina egna häckar och därmed blir produktens livlängd väldigt lång räknat i år.

Det här kallas planerad produktföråldring och kritiseras ofta av konsumenterna. En konspiration! Varför lurar man på oss skräp som inte håller? Bättre var det förr, med symaskiner som höll i hundra år. Vilket slöseri att producera saker som måste slängas!

a

Men den som säger så är kvar i det gamla tänkandet där kvalitet och livslängd var samma sak. Idag pratar vi om hållbarhet i ett vidare sammanhang, och då måste vi se de större perspektiven. Gamla bilar hade sämre avgasrening, äldre kylskåp drog mer energi och förra generationens motorsågar var tyngre och vibrerade mer. Hållbarhet är inte bara att grejerna håller. Det handlar också om vad som händer med miljön och oss själva när vi använder dem.

Mitt eget hjärta klappar extra för Husqvarnas gröna symaskiner, bulliga kylskåp från trettiotalet och bilar som en äkta gentleman kan kliva i och ur utan att ta av sig cylinderhatten. Men jag inser att de passar bäst på museum och att även tekniska prylar har ett bäst före-datum som vi gör klokt i att respektera.

Framtidens Material

Nu är det dags för Elmia Subcontractor, lilla julafton för alla Institutets kunder och samarbetspartners. Det är en fantastisk mötesplats där teknikens nutid möter framtid och alla du träffar är lita intresserade av att dela nya idéer.

Min favoritplats liksom föregående år är Innodex-torget:

För fjärde året i rad visar tyske innovationsgurun Dr Sascha Peters nya material och innovativa processer från hela världen på mässans inspirationsarena Subcontractor InnoDex. Utställningen kompletteras med en lång rad föreläsningar med toppnamn inom design och konstruktion, på arenans scen under mässans alla dagar.

framtidens_material_960x540px

Kollegan Astrid pryder rapportens framsida!

Och redan idag, tisdag, har du möjlighet att höra din egen favoritdoktor, alltså mig, berätta om Framtidens Material i anslutning till utställningen. Swerea har gjort en trendspaning med många intressanta infallsvinklar och den rapporten kommer jag att presentera. Är du inte på plats i Jönköping kan du höra vår koncernchef Göran Carlsson och en av Swereas forskningschefer, Elis Carlström, diskutera samma rapport i en hörvärd podcast.

 

Clara och jag vill i alla fall köra kvinnobil

UnderbaraClara, en av våra klokaste och mest spridda bloggare, kommenterar det där med män, kvinnor och tekniska lösningar:

För någon vecka sedan släppte Seat ihop med Cosmopolitan en så kallad kvinnobil – Seat Mii. Och det blev ett jäkla hallå. Inte minst i bloggvärlden. Seats kvinnobil är lila på utsidan, har eylinerformade strålkastare och är lätt att parkera. Men man kör väl inte med snippan, undrade Blondinbella? Och varför behövs speciella kvinnobilar egentligen?  Vi är ju faktiskt säkrare bilförare än män och orsakar färre bilolyckor. […] Fast jag blir inte upprörd över att det kommit en kvinnobil. Jag är arg över att den inte kommit tidigare!   […] Problemet är inte att det görs teknik för kvinnor. Utan att all teknik görs för män, fast vi inbillar oss att den görs för alla.

Läs hela inlägget här!

img_3831